Kapitel 1

Krig är inte bara våld och dödande, krig är kontrollerat våld för ett bestämt syfte. Du stödjer statens politik med våld! Du dödar inte fienden bara för att döda honom, men att få honom att göra som du vill. Inte besinningslöst dödande, utan kontrollerat och bestämt våld.

- Ur Starship Troopers av Robert A Heinlein

Långt borta från Jorden, bland någon av de miljoner stjärnorna som lyser i himlen fanns där en mycket speciell stjärna. Den lös med samma kraft som Jordens egen sol och var från Jorden inte alls olik alla de andra stjärna. Den hade inte noterats under all den tid som astronomer spanat mot himlen eller ens när rymdfararna tog sina första stapplande steg i rymden. Den hade på det stora hela inte så mycket att komma med tanke på rymdens alla underverk. I själva verket hade universum behandlat det här solsystemet med sina våldsammaste brutalaste krafter. När Dinosaurier varandrade på jorden hade en komet, större än de flesta planeter passerat solsystemet. Många av dess planeter hade förvandlats till kosmiskt småsten; månar och dvärgplaneter och det enda som var värt att notera med solsystemet var just detta.

Månarna och planeterna hade sina egna små egenheter men ingenting som den arroganta människan skulle bry sig om att titta på. Tiden när minska lilla rymdupptäckt var viktig var förbi; trots att här fanns mycket att lära både om Jordens egen måne och alla andra planeter av samma storlek. Här fanns månar som trots bristen på atmosfär hade varit en källa för en livsform olika alla andra, här fanns planeter med färger som inte ens Van Gogh hade kunnat drömma i sin djupaste galenskap och här fanns ett asteroidbälte vars kollisioner och rörelser hade kunnat vara ett eget underhållningsprogram med kommentatorer och fanklubbar.

Trots dess totala brist på relevans i det stora hela så var det ändå så att systemet skulle få oanad uppmärksamhet från de som annars skulle struntat i det. Solsystemet skulle inom kort få besök.

Det första besöket var ett av universums underverk, enligt de som själva byggt det. Det var ett rymdskepp; en beteckning som efter århundraden av kulturell indoktrinering aldrig någonsin skulle kunna lämna mänsklighetens medvetande, även om matroserna numera kallades astronauter. Det var avlångt, strömlinjeformat med små utbuktningar, väl placerade längst med dess vitmålade skrov. Samtliga av dem hade sitt syfte. Det var ett mycket stort skepp, ett tiotal kilometer långt och det gjorde anspråk på överhöghet över rymden och allt som där färdades. För att utföra detta uppdrag bar skeppet inte mindre än trettio kinetiska automatkanoner och fyra robotbatterier samt jaktplan, bombplan och skyttlar.

Dess motorer lät det färdas mellan solsystem, dess oprövade soldater kunde ta över dem och hela skeppets syfte var strid; ett syfte det aldrig fått uppfylla trots att inte mindre än trettio av dem hade byggts. Detta var ett Slagskepp av Sun Tzu klassen, och som traditionen dikterade så ledde de stridsgrupperna.

Kring dem fanns de mindre skeppen. Eskorten; trots att de enligt doktrin skulle göra grovjobbet. Ty offensiv eller defensiv strid så skulle dessa skydda slagskeppen, både genom genomtänkta anfall eller hårdnackat försvar. Där fanns jagare, redskapen för bordning av fiendens skepp och punktförsvar förutom sina vapenarsenaler, där fanns de små korvetterna vars roll var att översvämma fiendens skepp med kraftsamlade robotanfall och där fanns även ett ensamt spaningskepp av Chris Hadfield Klassen.

Imponerande som den här styrkan än var, med sitt slagskepp, sina fyra jagare, sitt spaningskepp och tolv korvetter var så var den inte ensam. En likadan styrka, en klassisk stridsgrupp var på väg mot dem från andra hållet. För inte så länge sedan – fortfarande beroende på vem du frågade – så skulle de hälsats som vänner för de var en del av samma försvarsmakt. Nu var dock saker annorlunda. Radarvågor studsande mellan skeppen, skyttarna var på sina positioner, vapen var laddade och jaktplanen redo för omedelbar insats. Det var dock ingen ombord som trodde de skulle komma till användning; inte på allvar. Krig var inte längre någonting människan sysslade med; inte mot andra människor. Stridsgruppernas syfte var att utforska rymden och patrullera den; vaksamma och redo den dag som utomjordiskt liv skulle siktas på väg mot människans revir.

För den ouppmärksamme observatören skulle det se ut som att båda stridsgrupperna var på väg mot varandra; men så var inte fallet. I själva verket var de på en välplanerat kurs som var avsedd att ta dem blått några kilometer från varandra; standardavstånd när utbyte skulle ske mellan skeppen. Och i det här fallet var det mycket viktigt utbyte som skulle äga rum.

Diplomati stod på dagordningen för båda sidor. Ett diplomatiskt utbyte som skulle lösa de motsättningar som fanns mellan Jorden och dess oväntade och plötsliga motståndare. Det var så den civiliserade och upplysta människan löste konflikter sig emellan. Och det var det som var syftet med besöket. Att använda en stridsgrupp för att leverera en diplomat var enbart maktspel. Man ville visa att man inte bara kunde, utan hade förmågan att backa upp sina beslut med våld om det nu behövdes. Skulle det behövas var frågan som varje man ställde sig, med en självdestruktiv självsäkerhet om att svaret var Nej. Osynlig för varje man förutom de som satt vid sensorkonsollerna så lämnade en skyttel det ena slagskeppet och satte kurs mot det andra. Det tog några minuter att genomföra färden och i hangaren möttes skyttelns passagerare av en hedersvakt och sina egna diplomater. De började genast föra en intensiv diskussion.

Det gick en timme. Det gick två. Och båda skeppens besättningar började att slappna av. Det var trots allt inte nödvändigt att vara på de beordrade stridsstationerna. Diplomatiska samtal pågick och då skulle man väl hitta en lösning som passade båda. Ingen ville släppa lös kriget över sin egen ras, över sitt folk. Över sina familjer. Och så lämnade skytteln skeppet. Ingen visste vad som sades. Chefsdiplomaten ansåg det inte nödvändigt att tala om det. De båda skeppen fortsatte att vara i position, för det var inte ovanligt att samtal avbröts, varpå man återupptog dem när man erbjöd en eftergift eller två. Diplomati löste allt.

Den andra sidans diplomatiska svar visade sig snart. Deras korvetter formerade sig tillsammans med slagskeppets attackplan av Typ Victoria och avfyrade en kombinerad salva robotar mot vad som nu var den öppna fienden. Besättningsmän på attackplanen och korvetterna väntade andlöst på att deras vapen skulle träffa. Samtidigt förflyttade de sig till sekundära eldgivningspositioner bakom en av sina jagare för att undvika fiendens motåtgärder. Allt enligt doktrin.

Klockan 16.32 den första november 2276 inträdde följaktligen det första anfallet från en rymdfarkost mot en annan när ESS Lejonet från Norden träffades av en salva attackrobotar från deras fiende. Besättningsmän som väntat andlöst på att skeppet skulle få en serie explosioner där robotarna träffat fick dock se sig besvikna. Till skillnad från vad århundraden av science fiction lärt dem så blev det ingen explosion. Robotarna – designade för att explodera i atmosfär och inte i vakuum gjorde knappast några större skador på slagskeppet som vars chockerade besättning genast öppnade eld med sina kinetiska automatkanoner.

Det första rymdslaget i mänsklighetens historia hade börjat.

Det hela utvecklade sig i den anda och katastrofala riktning ett slag som inte planerats av endera sida brukar utveckla sig. När Jagare av Dristighetenklassen gick i positioner för att inleda bordningsaktioner hamnade de under våldsam moteld från sina motståndare. Även fast robotarna visat sig ha reducerad effekt så var där också kinetiska kanoner att hantera. Eld mellan rymdskeppen blev nästan ett konstverk där gula skott korsades med raketdriften hos robotarna och jaktskeppens strider. Hela skvadroner förlorades hos båda sidor när jagare och korvetter öppnade eld mot de tätt flygande skeppen vars skrov var illa anpassade till att bli beskjutna av vapen. Panikslaget påbörjades den första taktiska justeringen till att etablerad taktik inte fungerade som avsett när en roteledare beordrade sina attackplan att bryta formeringen och fritt anfalla den närmaste fientliga korvetten. Det var en taktik som enligt etablerad ordning skulle varit självmord men som visade sig vara motsatsen.

Korvetten FCS Lodjuret blev det första rymdskeppet med den tvivelaktiga äran att vara det första skepp som blivit förstört på grund av fiendens handlingar. Uppmuntrad av sin seger anropade roteledaren sin överordnade och taktiken justerades hos alla deras styrkor. Det tog inte lång tid innan de kopierades av sina motståndare. Den justerade taktiken ledde till att jakt och attackplanen snart kom att besegra de som designades till att bli deras övermän; Korvetterna. Dessa sopades kvickt och effektivt undan av båda styrkorna tills inga fanns kvar. Enbart slagskeppen, jagare och rymdplan fanns kvar nu för att slåss.

På båda sidor fanns nu en tveksamhet till hur slaget skulle utvecklas. Båda sidor övervägde sina möjligheter, och på båda vann äregirigheten. Man ville vara de första att besegra ett fientligt slagskepp. Blickarna föll på jagarna av Dristigheten-Klass. I tät formering närmade sig dessa ESS Lejonet från Norden varpå slagskeppets egna jagare blev angripna av attackplan och täckande eld från kinetiska automatkanoner från de anfallande jagarna. Trots den massiva eldkraften klarade de försvarande jagarna testet, varken robotar eller kinetiska kanoner gjorde någon större skada på deras kraftigt bepansrade skrov.

Dessvärre gällde samma även angriparna; men dessa behövde inte göra någonting annat än att komma inom räckhåll. Med en kraftig manöver som förde deras ovansida mot fienden skickade de anfallande jagarna iväg massor av små farkoster – bordningskapslar. Dessa innehöll soldater, med vilka man i bästa fall kunde ta över fiendens farkost, i sämsta fall enbart skada fiendens system och göra skeppet sårbart för ytterligare anfall.

Återigen var det människans brist på att planera för problem som skapade en militär tragedi. De långsamma bordningskapslarna var ett lätt mål för både kinetiska kanoner och patrullerande jaktskepp. Av de kapslar som nådde sitt mål så fanns där grupper av soldater som inte ville slåss mot sina egna och genast deserterade; där fanns soldater som försökte ta sig till sina uppsatta mål och dog tappert och det fanns de som insåg sin situation och kapitulerade.

När resultatet av bordningsaktionen nådde FCS Soldatprinsessan så togs genast beslutet att retirera. Slagskeppet och den skadade eskorten ökade farten, dess fiende för trött och för förvirrad för att följa efter. Innan ESS Lejonet från Norden koordinerat sina styrkor för motanfall hade deras fiende gått in i överljusfart. Det första slaget i rymdkriget hade vunnits - och förlorats.

Kapitel 2

”Jag begärde flygare och jag fick er istället. Ett jävla sätt att starta ett krig på.”
- David Slavens, Instruktör vid USAs flygvapen.

Såhär i efterhand var det förbannat uppenbart vad som skulle hända tänkte Nayan Whitfield; ståendes tyst i ledet på en gårdsplan framför en stor byggnad i New Haifa på Kolonin. Han stod i sin vanliga jobbkostym som dolde mycket av hans ljusbruna hy, någonting som han ångrade. Det var en strålande fin Januaridag och solen sken på dem. Temperaturen skulle slutligen under dagen antagligen landa på runt trettio grader och Nayan hoppades innerligt att de skulle vara inomhus då, eller åtminstone att historierna kring att nya rekryterar alltid fick håret avrakat var sann.

Med tanke på hur allt han hoppades på gått åt helvete på senare tid så var det inte speciellt troligt att det skulle bli på det viset. Framför allt inte med personen i grönt som med dova morranden gick framför dem och spanade efter minsta lilla tecken på uppstudsighet eller snack. De flesta hade redan lärt sig att det inte var någon idé men hittils var det bara en av dem som lärt sig att svara på tilltal på ett tillfredsställande vis. Vad eller vem de väntade på visste ingen av dem, men han hade känslan att det inte var en tillfällighet att de fick vänta. Det gav den korta korpralen med den korta träkäppen framför de dussin personerna på gårdsplanen tillräckligt mycket tid att sätta sig i respekt, något som inte hade tagit speciellt lång tid.

”Jag är mycket glad att du är här!” hade hon skrikit i Nayans ansikte. ”En jävla journalist som tror de är någon slags fånig krigskorrespondent! Men var du tvungen att tjata på dina vänner att de också skulle med?”

Anklagelsen var – till skillnad från alla de andra som yttrats den dagen – faktiskt helt korrekt. Även om det inte var så han själv skulle ha formulerat saken så hade han faktiskt tjatat om att det var allas ansvar att hjälpa till att försvara samhället. Detta hade han gjort från sitt bekväma jobb, på ett fint kontor hos en av de mer populära nyhetsbyråerna. Hans sansade argument och seriösa framtoning hade lugnat många av dem som var panikslagna inför tanken att alla i samhället kunde bli valda för tjänstgöring i krig vare sig de ville det eller ej. Och det hade antagligen sett till att han var en av de första att bli utvalda för grundutbildningen.

När han hade fått mailet hade han varit övertygad att det var ett skrivarjobb precis som allt annat. Han skulle vara inbäddad journalist, inte faktiskt stridande soldat och hade dykt upp med skrivplatta redo. Det hade varit det första som tagits ifrån honom. Hans jobb och tilldelade lägenhet hade varit det andra. Det tredje hade varit hälften av det han packat ner i ryggsäcken; och när han fick välja vad han skulle behålla lutade sig den civilanställda tjänstepersonen fram och viskade att underhållning var något som han skulle behöva. Så det fick bli hans musikspelare.

”Står du här och dagdrömmer?” frågade korpralen igen och spände ögonen i Nayans. ”Jag ställde dig en fråga, rekryt!”

”Ja, jag skrev fördelaktigt om värnplikt” svarade han i normal samtalston. Hon låtsades inte höra utan stod som om hon fortfarande väntade på ett svar. ”Korpral” lade han till, snabbt. Den läxan hade kostat kvinnan bredvid honom tjugo armhävningar att lära sig, och var det någonting han visste att han behövde göra om han inte skulle bli galen så var det att lära sig av andras misstag.

Korpralen stirrade honom i ögonen i ytterligare två sekunder, sedan fortsatte hon längst med ledet och höjde rösten ytterligare för att alla skulle höra klart och tydligt.

”Ni är femte sektionen, New Haifa Regementet. Ni lyder under mig. Mitt namn är Korpral Adamsdotter. Vi, fjärde och sjätte sektionen lyder under Sergeant Chang. Ni ska komma ihåg vårat namn, och för er som inte vill göra en jävla massa armhävningar så kan jag be er notera att ni ska tilltala underbefäl med rang. Officerare med fullmakt skall tituleras ”Sir”. Har ni förstått det?”

”Ja, Korpral” svarade alla i gruppen med så hög röst de kunde uppbringa.

Adamsdotter verkade dock inte nöjd med svaret. Hon gick fram och tillbaka några gånger tills hon hittade sitt offer; en ung tjej med korpsvart hår och en mindre mörktonad hy som i Nayans ögon nästan kändes blek. Hon såg väldigt ung ut och Nayan undrade om hon haft förfalskade åldersuppgifter i datorbasen. Det var inte ovanligt bland ungdomar som ville gå ut och supa och inte alls svårt att ordna. Frågan var bara om militärens datorer upptäckt det i sådana fall. Antagligen; de hade sina egna system.

”Hur skulle du tilltala en officer!” frågade hon tjejen och pekade på hennes bröst med käppen.

”Sir, Korpral. Jag menar Korpral, sir! Eller tvärtom!” Hon såg panikslagen ut, antagligen orolig för att få ytterligare ett onödigt och obehagligt träningspass.

”Ett av dem är rätt svar på min fråga. Det andra är bra att ha när du ska skylla ifrån dig vilket jag hoppas att du aldrig kommer göra. Har du förstått?”

Tjejen nickade, och Korpralen lät sig uppenbarligen nöjas med det svaret och fortsatte att patrullera längst med ledet. Det visade sig inte vara nödvändigt för henne att hamra in den här poängen; den var förstådd. Hon gick några gånger fram och tillbaka, varpå hon stannade framför dem, händerna bakom ryggen och ryggen rak.

”Ni ska nu stå lediga. Det är positionen jag just nu står i. Då det är ett jävla krig på gång kommer vi inte lära er de lekar som Guvernörens garde håller på med och det kan ni tacka er lyckliga stjärna för.”

Hennes ord fick avsedd effekt; samtliga i leder ställde sig med händerna bakom ryggen, istället för längst med sidorna där de skulle varit i enlighet med tidigare instruktioner. Adamsdotter gjorde en militär helomvändning och stod sedan själv still i samma position.

Föremålet för hennes korta väntan kom gående ut genom dörren på byggnaden de stod framför. En äldre man, iförd en stilig grå uniform av ett annat snitt än Korpralens uniform. Det här var tvunget att vara en officer.

”Kapten Wyatt. Sektionen är formerad enligt era order, sir” sade Korpralen i en precis, exakt men ändå artig röst. ”Sergeant Chang låter hälsa att de andra sektionerna är redo när ni önskar träffa dem.”

Kapten Wyatt tittade ut över de väntande rekryterna utan vidare kommentar. Han verkade göra en ansträngning att titta var och en i ögonen, för att se om där fanns vad han letade efter. Nayan tryckte ner en fnissning. Det var inte troligt att han hade det, eller om han ens skulle få det.

”Det här kommer inte bli som mina vanliga tal” sade Kaptenen, och avbröt Nayans tankar mitt i. ”I normala fall brukar jag stå här och låta Adamsdotter förolämpa er alla för att ni varit dumma nog att anmäla er till den här tjänsten. I nuläget har jag dock stor respekt för det faktum att ni kom även fast beslutet att alla ska ha samma plikt att tjänstgöra är kontroversiellt. Ni kommer till stor del vara en del i hur stor framgång projektet anses vara och jag vet att några av er helst av allt vill vara någon annanstans. Men valet är inte vårt. Tillåt mig förklara lite mer utförligt.”

Nayan lyssnade ordentligt nu. Han hade själv dagarna efter att kriget förklarats ett faktum efter Jordens anfall på deras stridsstyrka varit en av dem som försökt skriva mycket baserat på lite information.

”Jorden har anfallit oss. Det är en moder som har anfallit sitt vuxna, självständiga barn för att vi har haft modet och viljan att förklara att vi vill bli tagna för vilka vi är. Vi förnekar inte vårt ursprung. Vi förnekar inte hjälpen Jorden har gett oss. Men det var länge sedan den behövdes. Vi förtjänar att vara våra egna mästare, som vi är mästare över den här planeten. Och för det behöver vi egna traditioner där varje person bidrar till samhället och dess skydd. Det är därför ni är här. Så lär er vad ni behöver lära er. Det är inte bara ert eget liv som beror på det. Korpral Adamsdotter, var så god att fortsätt med planen för dagen.”

Nayan suckade inombords. Det var bara den gamla vanliga retoriken, den som han själv använt vid flera tillfällen för att argumentera det nya konceptet att alla kunde rekryteras in i det militära vid en kris. Han hade lika gärna kunnat skriva kaptenens tal och gjort ett mycket bättre jobb.

”Javäl, Sir.” sade hon och gjorde honnör. ”Sektion! Ni ska nu till läkaren som ska ta en ordentlig titt på er, så ingenting har ändrats sedan ni mönstrade. Sedan ska vi ta er till erat logement så ni får känna er som hemma och ta en titt på den utrustning vi börjar med. Några frågor?” Det fanns inga.

”Gott! Vänster om utgå!” gapade hon.

Vid dessa ord stirrade alla på varandra. Ingen verkade veta vad orden betydde förutom en medelålders man med gulbrunt hår och glasögon som vände åt vänster med en halvsnurr och sedan påbörjade en uppenbar militär marsch åt det hållet.

”Hammar!” ropade Adamsdotter. Rekryten stannade tvärt. ”Eftersom du tydligen vill imponera så är det ditt ansvar att lära den här samlingen homofober hur man marshererar ordentligt.”

”Ja, Korpral” ropade rekryt Hammar, varpå han påkallade gruppens uppmärksamhet. ”Titta på mig, och gör som jag gör. Det tar er inte lång tid att förstå hur det görs; hela poängen är dock att det görs i takt. Redo? Vänster, höger, marsch!”

Vid de två senaste orden började han gå och gruppen försökte följa efter imiterande hans gångstil. Noterande problemet så påbörjade Hammar ropa ut en ramsa som gick ut på Vänster Höger Vänster Höger. Det tog Nayan åtminstone en minut att förstå att vad som ropades ut var när vilken fot skulle sättas ner i marken, och viskade framförde denna teori till rekryterna bakom som liksom han inte hade förstått meningen med det hela. Han tyckte att de hade fått till en god imitation av en militär marsch när de helt plötsligt stannade utanför ett hus, tydligt märkt med ett rött kors.

”Okey! Ni delar in er två och två. En man, en kvinna precis som den där gamla skrönan om Adam och Eva!” ropade Adamsdotter och blev genast åtlydd. Nayan parade snabbt ihop sig med den unga tjejen som förhörts om det korrekta sättet att svara en officer. Snart nog hade en kö bildats utanför lokalen där Nayan och tjejen hamnade sist. Så fort Adamsdotter försvunnit runt hörnet – för att ta emot personerna när de var klara – så började rekryterna prata med varandra.

”Hejsan. Jag heter Ellen. Ellen Smith.” sade hon och skakade hand. ”Och du är Nayan. Journalisten. Anledningen till varför vi alla är här.” tillade hon med ett flin. Det fick en hel del huvuden att vänta sig om i ledet, somliga såg intresserade ut, andra irriterade.

”Helt sant är det inte. Det var Guvernörens förslag, jag bara talade för det” förklarade han.
Hon log. ”Jag vet. Jag tyckte också det lät som en bra idé.”

Mannen framför vände sig om. ”Det tycker inte jag. Jag har en affär att sköta, och nu behöver jag vara på det här jävla stället bara för att någon har åsikter om vart vi ska betala skatt.”

Nayan skulle precis argumentera emot när Ellen hann före. ”Det är inte värt att argumentera om det nu. Vi är här, och det skulle vi nog vara i alla händelser, även om en journalist argumenterat åt det ena hållet eller det andra. Dessutom, du kunde ansökt om frisedel för att ta hand om företaget.”

Mannen fnyste. ”Inte viktigt för krigsinsatsen, alltså fick jag inte frisedel. Jävla bullshit, jag vet ett jävla bageri här i närheten som fick frisedel åt sin personal för att soldater tydligen äter där.”

”Låter som ett förbannat rykte om du frågar mig” svarade oväntat kvinnan bredvid honom. ”Folk säger vafan som helst för att få folk att bli sura över något som redan bestämts.”

”Okey! Nästa!” hördes det inifrån byggnaden och de båda framför gick in, lämnandes Ellen och Mayan ensamma utanför.

”Du ser inte direkt ut att vara över arton.” frågade Nayan och såg till sin tillfredsställelse att Ellen stelnade till. ”Hur kommer det sig?”

”Jag är visst över arton! Du får se när vi kommer in!” sade hon, men utan övertygelse i rösten. ”Kom igen” svarade Nayan inte helt övertygad. ”Jag har jobbat med människor. Jag kan det här.”

”Uppenbarligen inte” kom svaret, den här gången lite mer självsäkert.

”Så det är inte så att du bara försökte köpa ut och fastnade i systemet? Du vill vara här.”

Den här gången fick det effekt.

”Tror du verkligen jag är så dum så jag inte kan ändra tillbaka om det skulle bita mig i arslet?” frågade hon och spände ögonen i Nayan. ”Det är klart som fan jag vill vara här, och jag är över arton. Säger du någonting annat kommer du bara tas för en lögnare. Du får se när vi kommer in.”

Ingenting mer sades på en stund och snart nog hörde de en röst som ropade ”Whitfield, Smith!” och de båda steg in. Han sneglade mot Ellen, men hon låtsades inte om honom. Det var inte utan att han fick intrycket att hon förberedde sig för att spela med vad datorerna visade. Någonting var uppenbarligen fel.

De gick in i vad som uppenbarligen var ett omklädningsrum. En vakt instruerade dem att ta av sig alla kläder, lägga sina personliga ägodelar i ett paket och lämna deras kläder på plats.

”Vad kommer hända med våra kläder?” frågade Ellen vakten och fick en blick till svar. ”Förlåt, vad kommer hända med våra kläder, Korpral” korrigerade hon sig efter att ha läst antal streck på axeln.
”De får ni återse när ni kommer härifrån. Inte tidigare, rekryt. Och kom ihåg att allt ska av. Några av de äldre verkade inte ha förstått det.” svarade han med en fnysning. ”Egentligen borde vi slänga dem. När ni kommer härifrån lär ni inte vara på väg tillbaka ut i livet. Så få av er det där nu och spring in till läkaren!”

Allt eftersom kläderna togs av kände Nayan en allt större impuls att börja titta mer åt Ellens håll. Det var en impuls han försökte bemästra, det sista han ville var att bli gapad på av vakten för att han inte klädde av sig snabbt nog men trots allt kunde han inte låta bli att titta mot henne under företexten att se hur långt hon kommit. Hon mötte hans blick och flinade. Svärande över sig själv lovade han att han inte skulle göra något liknande igen, och dessutom kolla upp hur tidigare försök av samma system – om det fanns några – hade hanterat olika kön i sektionen. Det var legendariskt hur biologiska drifter hade manifesterat sig i de olika samhällena på jorden och hur de skapat en syn på könen som enbart på senare tid hade kunnat övervinnas.

En minut senare stod de bredvid varandra, utan en tråd på kroppen framför en dörr. De tittade på varandra, varpå Nayan prompt knackade och de blev tillsagda att komma in. Rummet visade sig vara i det närmaste identiskt med det rum de besökt under den första läkarundersökningen, när deras inkallelse hade kommit. Vid två stora scanners stod varsin läkare som även höll i plattor; inkopplade till det centrala datorsystemet. Läkarna gick fram mer eller mindre samtidigt och pekade dem till varsin Scanner.

Att bli scannad var – enligt Nayan – en av de obehagligaste upplevelser du kunde utsättas för. Det gjorde inte ont men alla som genomgick proceduren envisades med att de kunde fysiskt och ibland psykiskt känna hur sensorerna behandlade olika delar av kroppen. Läkarna själva envisades att detta var fullständigt skitsnack och ingen utbildad skulle någonsin erkänna samma känsla som de som utsattes för den. Nayan undrade om det hela var för att scannern var allmänt erkänd som universums bästa sätt att emottaga dåliga nyheter på eller om man helt enkelt inte gillade att få allting om en avslöjat inför en person som otvivelaktigen skulle kommentera dina defekter och brister.

Det tog kortare tid än vad det brukade dock, något han enbart var tacksam för. Förklaringen om varför han inte behövde sitta lika länge lät inte vänta på sig; även om han noterade att Ellen fortfarande låg under scannern. Konstigt.

”Vi har fått resultatet av din förra scan, och vi har sökt efter avvikande detaljer med den som mall. Ingenting av värde hittades, ingenting som vi behöver kommentera på i alla fall. Stå här och vänta tills dess att din partner är klar så kan ni fortsätta till nästa rum sedan.”

Nayan stod och tittade mot scannern där Ellen låg. Hennes doktor hade rynkor i pannan och verkade vara mycket intresserad av något. Han vinkade till sig sin kollega och stängde sedan av Scannern.

”Smith. Vi har lite saker här som du kanske skulle vilja förklara för oss.”

Ellens blick flög mot Nayan. Det var en varnande blick i dem att inte säga någonting. Hon andades ut och vände sig mot läkaren. ”Vad menar du? Finns det förhinder för tjänstgöring?”

Hon lät nästan hoppfull, som om det sannerligen var det hon ville. Läkaren surnade synbart till. ”Har du ändrat dina åldersuppgifter i datorbasen för att köpa ut alkohol, cannabis eller tobak?”

Ellen såg nästan lättad ut, men Nayan var övertygad om att hon spelade. ”Nej” svarade hon tveksamt. ”Varför skulle jag göra det. Jag är över arton. Jag får handla sådana saker.”

Läkaren spände ögonen i henne, men inte för att han ville verka vara sträng insåg Nayan. Han analyserade henne. ”Dina ögon är inte tillräckligt utvecklade för din ålder. Det här är någonting som vilken scanner som helst skulle plocka upp, och framför allt är det något som i sådana fall skulle vara registrerat. Antingen så har du en födelsedefekt som vi inte har något som helst nämnande av i din journal, eller så ljuger du om din ålder. Får jag fråga vilket av det är?”

Ellen skrattade. ”Jaha, så det är inte något annat än det? Alla läkare nämner det, alla läkare ger mig en synundersökning och tycker det är helt normalt. Du får ta upp det med dem varför de inte tycker det värt att skriva ner i min journal.”

Läkaren gjorde en anteckning. ”Det ska vi ta och göra. Under tiden så ser jag dock inte några andra tecken på att något skulle vara fel, så jag måste dessvärre släppa dig vidare enligt reglerna men det är något jag gör mot bättre vetande. Om du är arton så är jag religiös.”

”Jamen då behöver du bara fråga din gud om svaret” blev det sarkastiska svaret.

Nästa rum var ett konditionstest. De båda maskinerna, oförändrade i sin grundläggande konstruktion genom århundradena. De stod riktade mot varandra, något som Nayan inte var glad över. Han var lite orolig över att han inte skulle kunna hindra sig själv från att stirra. Han var inte säker om det var det han precis hade hört eller om det var tanken på hennes kropp som fick honom att få den impuls han var tvungen att trycka ner, men det var också möjligt att det var en kombination. Han gjorde en mental anteckning till henne att han skulle fråga igen. Tjata om nödvändigt. Han var inte säker på att han gjorde sig själv rättvisa på löpbandet men det var ett tillräckligt bra resultat för att teknikern skulle nicka gillande och skicka dem vidare.

De kom ut i ett rum där resten av sektionen stod framför Korpral Adamsdotter. De båda tog sin plats i ledet och försökte att imitera det sätt Hammar stod på; det verkade nämligen vara det som alla andra hade gjort. När de kom in nickade Adamsdotter gillande åt dem.

”Bra, ni är klara och redo. Jag har saker att berätta för er och ni ska lyssna. Lyssnar ni inte så kommer jag ge er ett helvete tills dess att ni är trötta eller engagerade nog att göra det.”

Hon lät sina ögon flyga över rummet. Ingen tvekade om det faktum att hon skulle sätta sitt hot i verket. ”Ni hemska ursäkter till apmänniskor är nu med i Kolonins Armé. Jag är eran sektionsledare och ni kommer inte att få byta. Ni ska lyssna på vad jag säger hela tiden för det jag lär ut kommer att hjälpa att hålla er levande; vilket är i allas intresse av någon konstig anledning. Försök inte att argumentera med mig, för jag kommer vinna. Är det förstått?”
”Ja, Korpral” skanderade hela gruppen.

”Fan så rätt” svarade hon. ”Vad ska ni göra när jag pratar?”

”Lyssna, Korpral!”

”Vilken är den bästa sektionen?”
”Femte, Korpral!”
”Vad ska ni göra om jag säger något?”

”Göra det, Korpral”

”Vem är er bästa vän?”

”Jag är, Korpral!”

Adamsdotter vände huvudet mot Rekryt Hammar som uppenbarligen inte hade kunnat motstå frestelsen att skämta. Långsamt gick hon fram mot honom med all aura av ett underbefäl som skulle genomföra ett dystert straff. ”Vad sade du, Tidvis Tjänstgörande Vicekorpral Pontus Hammar?”

”Jag sade att Tidvis Tjänstgörande Vicekorpral Pontus Hammar är sektionens bästa vän, Korpral!”

Tidvis tjänstgörande Vicekopral? Konceptet var inte okänt för Nayan, många av de soldater som tjänstgjort i det som en gång var Jordens flotta hade varit Tidvis tjänstgörande. Det hade tillåtit dem att ha två karriärer och kunna gå framåt inom båda.

”Och om du ännu inte lärt dig hur ett underbefäl ska agera så kan jag säga att jag förstår beslutet att skicka hit dig. Och ännu värre, så har jag fått instruktioner att göra dig till gruppens rekrytledare. Det tar mig emot efter att ha sett ett sådant uppenbart exempel på clownighet. Vi ska allt se till att de civila delarna av dig inte finns kvar efter att vi är klar med dig. Passar det dig, Rekrytledare Hammar?”

”Det passar mig fullständigt fantastiskt, Korpral!” gapade Hammar till svar med rösten hos ett barn som säger vad föräldern vill höra för att slippa ett straff.

”Fullständigt utmärkt. Då kanske du kan ta din grupp till logementet och få på dem lite kläder! Jag är säker på at den här högen religiösa dårar säkerligen skäms över att se vad naturen givit dem! Höger om, march!”

I snabb takt gick dem mot logementet under Hammars ständiga korrigeringar av deras sätt att marschera på. Han var inte otrevlig på samma sätt som Adamsdotter kunde vara, utan bara otålig och nedlåtande, som att de inte förtjänade att lära sig hur man gick som soldater ännu. Utanför logementet stannade han. ”För att spara tid tänker jag säga detta till er; Ni går in och letar upp er säng. Det kommer finnas namn vid dem. Ni tar på er kläderna, och går igenom utrustningen så att allt som ska finnas finns där. Vi har ungefär fem minuter innan ett underbefäl kommer att komma in och kritisera oss för att vi inte förstått det. Jag har varit med om det här förut, så nu ser vi till att vara den bästa sektionen på hela stället. Gå in och sätt igång!”

Det visade sig snabbt att indelningen var baserad på läkarundersökningen. Det fanns tolv sängar varav ingen såg speciellt bekväm ut, och på dem fanns det namn placerade på en läsplatta. Kvinnorna fick en plats längst ena sidan, männen på den andra. Han gick fram till sin säng och inspekterade vad som låg där. Indelat i lådor så fanns där kläder; underkläder, strumpor, T-shirts och shorts. Brevid lådan fanns två par uniformer, båda i en grå färg.

”Hammar? Vilket av det här förväntar vi ha på oss just nu?” ropade en röst från änden av rummet. ”Underkläder, strumpor, en t-tröja och en av uniformerna, oviktigt vilken.” kom svaret.
De klädde på sig under tystnad.

Precis som Hammar förutspått kom Adamsdotter tillbaka efter fem minuter för att se hur det hade gått. Hon instruerade dem att i fortsättningen skulle de stå vid sina sängar när ett befäl kom in i rummet; blev smått irriterad när de inte gjorde så och ropade slutligen, ”Befäl, vid Sängarna!”

Slutligen så ställde sig de färdigklädda rekryterna vid sin sängända och inväntade korpralens ord.

”Vi ska se vilka av er som är här. Jag kommer att ropa upp er, och ni svarar med namn. Är det förstått?” röt hon, med ett ”Ja, Korpral” som svar från gruppen.

”Då ska vi se” började hon, och såg ner på sin platta. ”Smith! Whitfield! Hammar! Friberg! Tyler! Adams! Kuchler! Cokes! Darzi! Rupertson! Wong! Kyle! Esra! Bra. Alla är här. Då sätter vi igång.”

Att sätta igång var en upplevelse Nayan helst hade sluppit. Adamsdotter körde ut dem genom dörren och sade åt dem att börja springa åt ett visst håll. Fyrtiofem minuter senare hade de ännu inte nått vägens slut, och flertalet av rekryterna hade fått slå av på takten för att orka fortsätta. Adamsdotter hade svurit åt dem, varpå hon lätt och enkelt sprungit före och berättat att hon skulle vänta på dem längre fram. Ytterligare en halvtimme senare så var det inte ännu uppenbart hur mycket längre fram som avsågs, och det var ingen av dem – inte ens Hammar – som sprang längre. De flesta gick; somliga släpade sig fram och vissa andra hade slutat röra sig över huvud taget och hade lämnats vid väggrenen.

När de äntligen fick syn på deras korpral stod hon vid en vattenkran, en mycket uppskattad syn hos de flesta av dem och hon lät dem vila ett tag och äta det som de tydligen skulle få lära sig att uppskatta som mat – fältransoner, speciellt gjorda för att under lång tid kunna förvaras i rymden och utan vad normala människor skulle kalla smak. De flesta åt glupskt, oaktsamma över vad som komma skulle och de flesta av rekryterna blev uppenbart förvånade när de förväntades springa tillbaka direkt efter maten. De flesta hade sluppit att springa om de bara kunde; men den här gången valde Adamsdotter att statuera exempel och sprang brevid dem och såg till att de gjorde ett gott försök till att hålla takten, deras senaste måltid till trots.

”Lystring” ropade Adamsdotter när de var tillbaka i Barracken. ”Ni ska nu städa här och se till att all er utrustning ni fått ut är i fullständigt utmärkt skick. Detta så att vi vet att ni är ansvariga nog att hantera resten vi kommer ge er. Lägg ut all utrustning ni inte har på er på sängen med lakan och täcken fint hopvikta. Rekrytledare Hammar kommer demonstrera. Inspektion om en timma!”

”Okey” sade Hammar och vinkade alla rekryterna till sig. ”Så här är det. En inspektion är inte direkt en lätt match. Jag förväntar oss den vanliga behandlingen efter den här inspektionen, det är lite hela poängen att ha en nu - men se och lär!”

Hammar demonstrerade kvickt hur sänglådan; samlingen av lakan och täcken skulle vikas, varpå han ägnade ytterligare tio minuter med att förklara att underbefäl fann det av största vikt exakt hur resten av ens utrustning låg; framför allt efter att de fått mer av den. Han sammanfattade också hur underkläderna och T-tröjorna skulle packas in, men noterade också att detta sällan inspekterades – vilket gjorde det än mer katastrofalt om man misslyckades när de faktiskt gjorde det.

Halvtimmen efteråt spenderades med städning av de fullständigt slutkörda rekryterna, och en hel del fuskande för att få allting klart så snabbt som möjligt utbröt. Hammar alternerade mellan att kontrollera sin egen utrustning och att kolla så att alla andra inte hade fuskat överdrivet mycket.

”Befäl, stå vid sängarna” kom ropet från rumsändan. Det misslyckades dock helt med att avbryta all aktivitet. Wong som inte brytt sig om ropet – utan ansåg det fortsatta putsande av sitt skåp att vara av större betydelse blev därför Adamsdotters första offer för dagen.

”Rekryt Wong, vad ropade jag?”

”Du ropade Stå vid Sängarna Korpral” svarade Wong, i det närmaste skräckslaget.

”Och du ställde dig inte vid sängarna?”

”Nej Korpral. Jag tänkte att min uppgift behövde slutföras.”

”Slutföras? Den skulle redan varit klar. Ni fick gott om tid. Eller har ni sovit hela högen?”

”Nej Kopral”.

Det var dock uppenbart att Adamsdotter inte var nöjd.

”Ditt skåp är smutsigt. Varför har du inte rengjort det?” frågade hon, hennes nästa centimeter ifrån skåpet. Det här var höjden av orättvisa tänkte Nayan. Först så klagade hon på att hon fortsatt arbetet, sedan kritiserades exakt det arbete som inte slutfört. Väl genomtänkt och en fin lektion i retorik var det i alla händelser. Nayan fann sig själv önskades att de haft Korpralen på sin tidnings debattsidor. Det var dock en välgångsönskning som varade fram tills dess att Andersdotter besökte hans egen sänghörna.

”Rekryt Whitfield, jag tänker kasta ut dig från min bas och låta dig skriva, för det är tydligen allt du kan göra. Hade du en jävla husmö hemma?”

”Tack, Korpral. Får jag gå nu eller måste jag skriva under något? Min husa behöver mat!” svarade Nayan med ett tålamod som redan innan hade varit på upphällningen.

”Men mina känslor bryr du dig uppenbarligen inte om, Whitfield!” ropade hon så att det ringde i hans öron. ”Din uniform är felvikt. Så jävla felvikt att det inte ens ser ut som en uniform. Har jag rätt?” Det hade inte Adamsdotter tänkte Nayan. Nästa sak att uppröra underbefälet var att hans uniform hade en ficka som inte var stängd.

”Det är klart jag har rätt, rekryt. Observera!” Hon tog uniformen och höll upp den så att alla kunde se. ”Jag hatar öppna fickor” gapskrek hon. ”Öppna fickor är som svarta hål; Det försvinner saker ur dem så att de aldrig syns igen.” Hon spände ögonen i hans. ”För att säga det så du förstår. Saker trillar ut. Hela jävla världsrymden trillar in! Låt mig aldrig hitta en öppen ficka på din uniform igen!”

Hon fortsatte vidare, hittade alltid något att klaga på hos allihopa hos dem. Rekryt Smith anklagades för att vara en blottare då en knapp varit oknäppt, Rekryt Friberg blev utskälld i hela fem minuter över en otillräckligt bra sänglåda och Rekryt Cokes reducerades nästan till tårar efter att fått hela sin säng förklarad otillräckligt och vält åt sidan. Slutligen förklarade hon sig trött på att kommentera på sådan inkompetens och lämnade rummet med en uppmaning att det skulle vara städat och klart innan middagen. Flera rekryter struntade i uppmaningen och lade sig istället på sina sängar. Nayan suckade och började med resignerad min göra om allt som låg på hans säng.

Kapitel 3

”Om någon har ett vapen och skjuter mot dig, då är det logiskt att du skjuter tillbaka.”

- Dalai Lama XIV

Det låg framför honom, svart och lockande. Det var nästan något dramatiskt i luften när han böjde sig fram för att ta en närmare titt. Det gick inte att förneka; det var vackert. Bilder gav inte riktigt samma känsla för något. Han hoppades att Adamsdotter inte skulle dyka upp och gasta. Han ville ta sig tiden med det här; med den här skönheten.

Föremålet för hans beundran var standardbeväpningen för en infanterist som förväntas tjänstgöra på rymdskepp – egna eller på fiendens. Det var en Rymdstridskarbin typ 15, allmänt förkortat SWC-15. En och en halv meter lång med pistolgrepp framför magasinet, en gammal design för att få ner längden på vapnet, ett magasin som laddades underifrån och som tog 65 4.5mm patroner styck. Vapnet var ljuddämpat från fabriken och hade ett inbyggt sikte som kunde användas utan förstoring eller med. Det sades inte vara träffsäkert på längre avstånd; men det behövde det inte vara.

Han sträckte ut handen och kände på det. Han kände ur någons ögon brände i ryggen, men han brydde sig inte om det. Det här vapnet och han skulle spendera en hel del tid tillsammans och då var det kanske bra om hans första intryck var ett bra sådant.

”Ska jag utrymma logementet så att ni två kan få vara ensamma?” hördes en sarkastisk röst bakom honom. Det var Ellen som redan plockat upp sin egen karbin och väntade på att få sin tilldelning av ammunition. Efter en månads utbildning skulle de äntligen få skjuta med ett skarpt vapen och det var något som alla efter övningarna sett fram emot. Utan att svara tog Nayan upp vapnet i handen och tryckte på knappen som synkroniserade det med närmaste HUD System och som hjälpte till med att hålla koll på hur mycket ammunition som fanns kvar, vilket eldläge som var inställt och en datorbedömning om var kulorna skulle hamna någonstans i form av en båge.

HUD systemet var ofta inbyggt i hjälmarna, men kunde även bäras separat i skyddsglasögon; vilket var fallet vid dagens utflykt på skyttebanan. De visste redan allt om det; de hade övat med övningsvapen och HUDs sedan tredje dagen men att faktiskt skjuta på riktigt var någonting helt annat.

”Rekryter, hörrup!” Adamsdotter hade kommit tillbaka, och vid tillfällen innehållandes nytt materiel svor hon nästan aldrig. En välkommen förändring. ”Vem kan berätta för mig de fyra reglerna vid vapenanvändning?”

Hammar räckte genast upp handen, men det gjorde Nayan och Wong också. Adamsdotter pekade på Nayan som började rabbla. ”Alla vapen är alltid laddade. Låt inte pipan täcka någonting eller någon du inte vill förstöra. Håll fingret borta från avtryckaren tills du är redo att skjuta. Var medveten om ditt mål och vad som är bakom det!”.

”Mycket bra, Rekryt Whitfield. Har du hanterat vapen förut?”

”Jag spelade Paintball, Korpral. Vår förening adopterade samma regler.”

Adamsdotter skrattade. ”Jag hoppas du var bra på det, för det är inte färg som kommer skvätta över dina sköna anletsdrag om du blir träffad av någon av de här.” Hon höll upp ett magasin.

”Ni kommer att få skjuta tre av dessa idag och ni kommer att följa de säkerhetsregler som satts upp; detta så att ni inte dör innan ni kan skjuta fienden. Tro ingenting annat; vapen är farliga; både för er själva och för fienden. Det är er roll att enbart vara farliga för fienden, och ingen annan. Om ni är farliga för någon annan än fienden så hoppas jag att det är ni själva som betalar priset för det. Det vore mycket synd om någon av er skulle gå och dö för att en annan är en förbannad idiot!

De gick fram till sina skyttestationer och på kommando laddade magasinet i vapnet. De hade redan med övningsvapnen övat hur det skulle göras på snabbast och bästa sätt. Nayan var övertygad om att hans arm inte längre fungerade normalt efter den övningen; den var nu ett verktyg för att mata ammunition in i hans gevär. Han anförtrodde detta med sin tilldelade stridspartner och Smith hade erkänt samma problem. De hade båda skrattat och gissat att om de klagade inför ett underbefäl så skulle hen bara glatt säga att armen nu fyllde en militär funktion istället för vad som Adamsdotter normalt anklagade personer att göra med diverse lemmar.

Han justerade siktet och flyttade rödpunkten mot målet och kramade avtryckaren. En hög knall hördes och HUD:en förklarade att kulan hade gått fem meter bredvid målet. ”Det verkar som du borde hålla dig till paintballmarkörer” ropade Adamsdotter hånfyllt när han återigen höjde vapnet för ett skott. Den här gången sköt han tre stycken i snabb följt, med två träffar som resultat.

”Bättre så” hördes underbefälets dova stämma över hans prestationer, och i ögonvrån såg han henne fortsätta mot Wong som verkade nervös inför att avfyra sitt vapen, ljuddämpningen till trots. Adamsdotter lade en hand på hennes axel och viskade något lågt, varpå Wong avfyrade ett eget skott. Han fortsatte inte titta för att se hur det gick utan vände åter blicken mot sitt eget vapen och avfyrade ett skott till; varpå han justerade siktet något och sköt ytterligare ett skott. Den här gången gick det bättre, en klar träff på en obepansrad punkt vilket skulle inneburit en dödande träff på måltavlan. Han försökte att inte tänka på implikationen utan fortsatte att skjuta – alla träffar registrerades av datorn och skulle skvallra för underbefälet om han behövde mer övning eller inte.

Hans HUD blinkade; en uppmaning att slå över till eldläge salva. Detta innebar att han kunde välja att vapnet skulle skjuta två till åtta kulor i följd, ett bättre alternativ än det helautomatiska läget som kunde tömma magasinet på några sekunder. Han väntade en sekund tills HUD:en uppdaterat sig till det nya eldläget och sköt en salva. Alla tre skott rakt på måltavlan. En salva till. Tre träffar till.

Hans HUD blinkade till igen. Måltavlan skulle nu förflyttas bakåt tjugo meter för att utgöra en större utmaning. Nayan log och slog på siktets förstoring. En röd text sade argt åt honom att låta bli; varpå siktet automatiskt ställdes in på automatik synkronisering med HUD igen; vilket även tog bort förstoringen. Han förstod att han inte skulle tillåtas öka förstoringen tills dess att datorn bestämde att han behärskat nivån. Hur den bestämde vad som skulle ändras visste han inte; men det fascinerade honom. Algoritmerna måste vara intressanta. Han var säker på att hade han missat fler skott i början så hade det tagit honom längre tid att komma till nästa nivå. Det var nästan som ett spel. Den tog din kunskapsnivå i beräkning; och tog det dig tid att lära dig det hela så höll den dig på samma nivå tills dess du kunde. Han kände sig listig och självsäker. Fienden skulle råka illa ut i ett krig; han kunde det här. Det visste han nu och tog sikte igen...

Han sprang för allt han var värd efter Adamsdotter som ropade åt dem att skynda på. De befann sig i en av gångarna till huvudhangaren på ett slagskepp av Sun Tzu Klassen. Fiendens jagare av Dristighetenklass hade under eldgivning närmat sig och skickat iväg svärmar av små bordningsfarkoster. Dessa var just nu på väg mot deras skepp och deras sektion hade order att stoppa dem.

”Per skyttepar, ta skydd och gör er redo.” ropade hon över larmet från de tjutande sirenerna som varnade för fientlig bordningsaktion. ”Smith, Whitfield, höger flank! Esra, Wong, er KSP på vänster flank!” Esra sprang med Wong efter sig mot vänster där det fanns skydd speciellt anpassat för SPMG-2, den lätta kulspruta sektionen var utrustade med. Nayan sprang med Ellen framför sig mot det skydd där små skottgluggar fanns. I teorin var dessa helt skottsäkra men ingenting hindrade fienden från att helt sonika gå runt dem eller kasta granater – Granattillsatser eller granatgevär var något varje bordningsstyrka bar på. Det var ingen konst att designa dessa för att vara dödliga för infanterister samtidigt som de inte skadade alltför mycket av det skepp som användaren ville ta.

”Okey, senaste uppgifterna från Bryggan” ropade Adamsdotter. ”Vi får två bordningskepp att hantera; vi tunnar ut dem och retirerar sedan om de är för många. Förbered Ontploffen. Fullständig tystnad!”

Orden åtlyddes. Stundens allvar kunde kännas i luften och trots den kyliga, torra luften ombord så kände Nayan att han svettades på ett sätt som språngmarschen dit inte skulle ha kunnat åstadkomma. Hans kondition hade avgjort blivit bättre på senare tid. Hans händer kändes svettiga under handskarna när de grep efter en Ontploffen och fångade Ellens blick. Hon såg sammanbiten ut när hon själv tog en och höll redo.

Ontploffen – Egentligen Rymdstridsgranat Typ II – var de granater som användes ombord på rymdskepp. Deras splitter flög längre, var farligare och det spriddes med en tryckvågsmekanism; inte via en explosion vilket gjorde att en använd granat bara behövde få en till tryckvågsladdning samt nytt splitter; varpå den kunde återanvändas av både vän och fiende. Smeknamnet kom ifrån en övning där granaten demonstrerats. En person hade hånfullt sagt att den lät ”ploff”, varpå en annan – från Europas västra kust – hade sagt ”Ontploffen!” och namnet hade fastnat; trots att namnet ironiskt nog betydde det som granaten inte gjorde; nämligen exploderade.

En stor smäll hördes; och alla gjorde sig genast beredda. Adamsdotter gestikulerade mot den stora stängda hangarporten där blå flammor började uppenbara sig. Bordningsfarkosterna hade nått målet. Såvida inte de landade i en hangar som redan öppnats så var deras enda möjlighet att ta sig in att svetsa hål på dörren varpå deras atmosfär jämkades med bordningsskeppets. Detta skapade också en smal öppning som fienden var tvungen att komma ut för – rakt in i deras eldgivning.

Adamsdotter pekade nu mot en annan del av dörren; den högra. Fienden kompenserade för den normala taktiken genom att öppna två öppningar. Det innebar att de skulle få in dubbelt så många soldater än normalt; vilket berövade försvararna det övertag som de hade genom befästa positioner mot en smal punkt. Utpekandes Ellen och stridsparet bredvid dem så justerade dem sina vapen så att de täckte den nya öppningen. Med ett stort metalliskt klank föll en del av dörren in, och sekunder senare gjorde den samma sak på andra sidan. Fyrtioåtta fientliga soldater skulle inom några sekunder vara på väg mot de tolv som försvarade hangaren. Nayan såg ett litet föremål kastas ut genom luckan och det skapade en öronbehövande smäll och en bländande vit blixt. Fienden hade fler nya saker än vad man lärt sig sedan sist. Precis efter blixten rusade två soldater fram ur öppningen. De bar på stora sköldar som täckte hela deras kropp och som såg ut att vara av samma material som deras egna kroppsskydd.

Adamsdotter skickade en signal till deras HUDs om att det var dags att kasta granaterna. Siktandes på de sex fiender som i skydd av sköldbärarna grupperade sig så kastade han sin Ontploffen, samtidigt som resten av Sektionen. De flesta av dem landade kort, men några av dem – inklusive Wongs och Fribergs landade mitt bland soldaterna. ”ELD” stod det med stora bokstäver på skärmen och utan att tänka öppnade Nayan eld rakt in bland fienderna.

Effekten av granaterna och eldgivningen var fruktansvärd. En av de sköldbärande fienderna slogs omkull, hans kamrater berövade skydd och de dog ögonblickligen från elden från Karbinerna. Vid den andra dörren gick det sämre. Där hade granaterna misslyckats att träffa rätt och i skydd av sköldarna regnade nu fiendens egna Ontploffens över vänster flank, avlossade från granattillsatser under fiendens karbiner.

Nayan försökte koppla bort de röda symbolerna som motsvarade sina sektionskamraters namn och det faktum att de var ute ur striden – kanske rentav döda - och fortsatte att skjuta kontrollerade skurar ner mot fienden.

”BRYT! Säkra och ladda ur, säkra och ladda ur, säkra och ladda ur. BRYT”

De optiska skärmarna och visuella projektionerna stängdes av. De stod i en stor lokal, många av de ”döda” reste sig upp och borstade bort dammet från sina uniformer.

”Femte Sektion, uppställning och avrapportering” fortsatte Adamsdotter medans hon tittade runt efter vem som avbrutit det hela. ”Nayan, Friberg, Smith. Bra jobbat. Darzi, försök att inte dö mer i övningar eller så kommer din karriär bli exeptionellt kort. Tyler? I mitt kontor efteråt.”

Dörren öppnades och B-styrkan; de som spelat fienden under övningen ställde sig upp och tittade mot dörren. Det var uppenbart varför deras nyfikenhet väckts. In genom den kom en man i fyrtioårsåldern, svart hy och ett vältrimmat skägg. Hans ögon hade för vana att registrera allt i närheten och generellt avbröt han inte utbildning utan ett väldigt gott skäl. Som när han ville bestraffa riktigt dåliga prestationer. Intrycket förstärktes av att han såg lätt stressad ut när han raskt marscherade fram till B-Styrkan och förklarade någonting i låg röst. Hela Femte Sektionen såg på när dessa raskt ställde sig på ett led. Mannen – vars namn gick i skarp kontrast med hans utseende, precis som alla andra på Kolonin – var Sergeant Chang. Hittills hade de enbart sett honom på avstånd eller då han talat till hela plutonen. Han vinkade åt Adamsdotter.

”Se till att era vapen är säkrade och hänger i remmen.” beordrade hon, och såg till att samtliga tog ut magasinet ur vapnet och gjorde mantelrörelse. Även om övningsammunitionen var helt ofarlig så höll man på rutinerna för säkerhets skull. ”Bra, då går vi ner och ser vad den här cirkusen handlar om”. De klättrade ner från sin upphöjda position via stegar och ställde sig brevid B-styrkan som bestod av soldater från grannplutonen. ”Sergeant, varför avbröt du övningen? Och varför fick vi ingen förvarning om den ändrade taktiken?” frågade Adamsdotter, antagligen så strängt hon vågade mot en överordnad. ”Fienden ger dig ingen förvarning om när han ändrar sin taktik och det gör inte jag heller. Scenariot var avsett för att återskapa fiendens bordningsaktion på FCS Soldatprinsessan strax efter hennes reträtt för att varna för jordens angrepp för tre månader sedan. De har redan ändrat sin taktik och den har antagligen ändrats fem-tio gånger hittils. Vi är sist att få nyheter om den saken.”

Whitfield kände att Ellen spände sig bredvid honom. Något hade påverkat henne, men han kunde inte komma på vad det skulle vara. Var hon nervös att få kritik över sitt agerande under övningen? Hon hade redan blivit berömd för det. Eller var det något annat? Hon hade inte reagerat tills de hade nämnt vilken strid som övningen skulle representera. Eller var hon bara skakad över att det hela lika gärna hade kunnat vara så äkta som det kändes? Det fanns gånger under övningen då han helt glömt bort att det hade varit en sådan. Han fokuserade sig på att se om Ellen reagerade mer; hon var hans Stridspartner och det var hans jobb att hålla utkik på hur hon mådde och vice versa.

”Sergeant Lundberg? Hur tyckte ni att sköldarna fungerade i ert anfall? Och var det fördelaktigt att anfalla från två punkter?” frågade Chang. Lundberg tog lite tid med att lyssna på vad hans soldater lågt sade till honom och vände sig sedan mot Chang.

”Det fungerade bra för att fienden inte hade väntat sig taktiken. Sköldarna var onödiga, det var fyra soldater till som lika gärna hade kunnat ge täckande eld eller kasta granater. Att gå in genom två öppningar gav oss mycket mer eld. Jag tror att vi hade kunnat göra ett riktigt bra jobb med att rensa hangaren om vi fått mer tid. Jag måste dock ge deras granatkastande och KSP Grupp beröm. Min egen grupp tvekade att avancera tack vare dem vilket kostade mig halva min pluton.

Adamsdotter log brett. ”Jag verkar ha kunnat lära dem någonting, Sergeant.” Lundberg log tillbaka. ”Det var en bra övning. Men varför avbröt du den, Chang?” tillade han. ”Vi har besök” blev det beslöjade svaret. ”Vi ska vänta här på vår gäst. Ni behöver inte vara tysta; men vänligen diskutera inte gästen. Det skulle se mycket illa ut. Ja, Rekryt Nes?” En av de andra rekryterna hade räckt upp handen. ”Hur ska vi veta vem det är vi inte får diskutera, Sergeant?” frågade hon.

”Det kan du få tänka på före, under och efter tjugo armhävningar, Rekryt.”

Rekryten gick ner på knä och påbörjade armhävningarna. Samtidigt höll en av hans sektionskamrater; Tajuna Kuchler en halvt viskande konversation med någon han inte kunde se. Tajuna var en av de yngsta i gruppen, dess ständiga optimist som motvikt till Fribergs gnällande och Hammars sarkasm. Hennes kortklippta bruna hår verkade nästan stå som taggar över någonting och han bestämde sig för att gå närmare för att se vad det hela handlade om. Det visade sig att hon argumenterade med Mies Rupertson, näst yngst i gruppen. Rupertson var lite av en skrytmåns, vilket som tur var inte hans mest frekventa drag. Dessvärre var det den sidan av honom som Tajuna fick hantera just nu.

”Kom igen nu, du vet att det är ett krig. Vi kan båda behöva någon som vi håller koll på.” sade han. ”Och låtsas inte som du inte tittat.” tillade han. Hon blängde tillbaka på honom.

”Jag ville bara kontrollera så att ditt ego inte tog kål på dig genom att ersätta dina vitala organ!” fräste hon. ”Och om du inte kommer ihåg det så är det min stridskamrats uppgift att hålla koll på mig; precis som din ska hålla koll på dig, en uppgift jag önskar hen tog på allvar även just nu.”

Nayan vände sig om. Han ville inte lyssna på det här, och om han uppmärksammade det hela skulle Adamsdotter nedkalla djävulens vrede över Mies; något som situationen inte riktigt verkade kräva.

Istället vände han sig om mot Ellen som stod ensam och fortfarande verkade begravd under sina tankar. Han gick fram mot henne och skulle precis ta upp det när dörren öppnades igen och ett underbefäl ropade att gästen var på väg. Det blev genast rörigt när Lundberg försökte formera sin pluton och Adamsdotter sin sektion, men det gick tillräckligt fort. De beordrades stå lediga, vilket gav dem utrymme att tjuvtitta mot dörren, något som alla gjorde.

In genom dörren kom en man i en egen sorts uniform, nämligen Politikerns. Genom århundradena hade ingenting förändrats på den fronten och en person som ville framstå som respektabel bar mörk kostym, svarta byxor och ljus skjorta med slips. Personen som bar uniformen var en medelålders man vars hår redan försvunnit från huvudet, antingen med valfri behandling eller ärftlig brist på hårväxt, hans mustasch och skägg var vältrimmade och han bar ett par tunna, stilenliga glasögon över sina bruna ögon. Det var ett ansikte som alla på Kolonin kände igen direkt.

Det var Guvernören över Kolonin, och Det Fria Solsystemet som hade kommit in genom dörren, eskorterad av en rådgivare och med ett glatt humör på sitt anlete. Han gick rakt fram till Sergeanterna Lundberg och Chang och skakade hand med dem, därefter med Adamsdotter och utbytte ord som Nayan inte kunde höra. Sedan fick Guvernören syn på honom.

”Nayan Whitfield?” Hans ansikte avslöjade ingenting förutom en glädje att se honom.

”Det är jag, Herr Guvernör.”

”Hur känns det att tjänstgöra i den styrka som du själv förespråkade?” frågade han under tiden som han skakade Nayans hand. ”Bra, Herr Guvernör.

”Trevligt trevligt. Jag fick veta att de avbröt en övning för min skull. Det var tråkigt; jag hade hellre tittat på men det var tydligen inte möjligt. Jag hoppas att du gör oss stolta där, och sedan kommer hem och skriver om dina upplevelser. Jag vet att jag kommer läsa dem!”

”Tack, Herr Guvernör.”

Guvernören fortsatte längst ledet och stannade brevid Ellen som gjorde honnör. Han såg i ögonvrån hur Adamsdotter gjorde en anteckning på sin padda. Han böjde sig fram för att skaka Ellens hand; som hon mottog med synbar glädje.

”Vad heter du, Soldat?” frågade Guvernören, inspekterande hennes kroppspansar, hjälm och vapen.

”Rekryt Ellen Smith, Herr Guvernör.” svarade hon käckt.

”Någon relation till Anna och James Smith?” frågade Guvernören med en känsla av orolighet i sin röst. Nayan tittade åt sidan och såg att Ellen hade blivit väldigt spänd igen även om hon försökte dölja det. ”Nej, Herr Guvernör!” svarade hon, och Guvernören fortsatte längst med ledet, stannandes här och var och ställde frågor. Han stannade inte länge, utan fortsatte varpå grannplutonen tågade ut genom dörren.

”Smith! Ditt inkompetenta inskränkta främlingsfientliga fanskap! Du hälsar inte på en civil person. Nu gör du femton armhävningar och tio situps. Tills dess du är klar ska resten av homofoberna som fått lata sig i glansen av högheterna springa runt salen, utom Rekrytledare Hammar som kommer hit!” Ellen lade sig på golvet och påbörjade Situps:en, varpå hon fick korrigering av korpralen – armhävningarna först var det som gällde och därmed fick hon påbackning med ytterligare tio armhävningar. Under tiden som de sprang skällde Adamsdotter ut Hammar för att han inte lyckats att lära rekryterna i hur man hälsade korrekt och framför allt på vem. Hela övningen tog ytterligare tio minuter varpå rekryterna skickades iväg för lunch; något som var välkommet efter en hel morgon av övningar, lektioner och gapskrik från underbefäl.

Det var först senare på kvällen som Nayan fick chans att tala med Ellen om dagens händelser. Hon satt ensam och rökte utanför logementet och såg ut att vara djupt försjunken i tankar. Hon tittade inte upp när han kom förbi utan fortsatte stirra rakt fram. Han harklade sig. Ingen reaktion.

”Ellen?” Hon tittade upp men svarade inte. ”Vad är det med dagens övning som var fel?”

”Jag blev bara besviken över att jag inte träffade så mycket som jag borde. Jag trodde jag sköt bättre än så.” Det lät inte övertygande ansåg Nayan och tydligen ansåg Ellen det också, för hon ställde sig upp. ”Okey. Jag berättar om du lovar att inte berätta för någon. Det är personligt.”.

”Jag är din stridspartner. Det är klart jag behåller dina hemligheter, det är det vi är till för.”

”Okey. Så här är det. Guvernören hade inte helt fel, jag är släkt med de två. De dog som du vet ombord den striden som vi precis återskapade för övningen. De hade samma positioner som vi hade.”

”Hur var du släkt med dem?” frågade Nayan och kände sig väldigt okänslig.

”Moster och faster.” svarade hon. ”Jag vet att de fick medalj och allt, men jag ville inte nämna det inför Guvernören när jag hade fått veta att det var just den striden som de dog i. Jag skulle uppskatta om du inte nämnde det. Jag vill inte ge Adamsdotter mer känslomässig ammunition, hon har redan tillräckligt.” Hon räckte över en cigarett. ”Kom igen, jag hatar att röka ensam.”