Kapitel 4

”Jag ser mig om och ser mitt hem försvinna bort, min tid där hemma känns nu alltför kort. Blott Ungdom, knappt en man då plikten kallar mig. Om jag får se mitt hem igen det vet jag ej. Bland fränder från min by så gick jag ut i strid, och världen brann...”

- Ur En Livstid i Krig av Sabaton

”För sex veckor sedan steg ett hundratal medborgare in i barackerna bakom mig här i New Haifa och påbörjade det som är en nytt steg i Kolonins historia. De hade valts ut av samhället för att tjänstgöra i den militärstyrka som just nu hastigt reformeras av Guvernören och hans stab för att hjälpa försvara oss mot jordens agressioner. Här fick de lära sig hur man skjuter med ett vapen, hur man lättast tar hand om sin utrustning och hur man agerar under strid. Även om beslutet har varit kontroversiellt så är det klart att utan det skulle vår nya militära styrka ha stora problem att bemanna de skepp som just nu byggs på skeppsvarven kring planeten. Just de här nya soldaterna vars utgångsceremoni ni ser på skärmen just nu har öronmärkts för att borda en av de nya skeppen men det är ännu hemligt vilket. Skeppet kommer sedan ta sin plats i flottan och hjälpa till med vårat försvar. Korpral Adamsdotter, en av de underbefäl som fått äran att hjälpa till med utbildningen av dessa kloka och ansvarstagande soldater sade till oss att hen trodde att det skulle vara svårare att utbilda värnpliktiga än frivilliga, något som inte visade sig stämma. Hen låter mot löftet att vi inte ska avslöja det innan deras utbildning var klar och soldaterna på väg till sina skepp säga att det är bland de intelligentaste och lättlärda soldater hen utbildat.”

Rösten tog en paus och på skärmen visades ett montage. Hur soldaterna klättrade över hinder, hur de sköt med sina vapen, hur de stod i givakt i logementet och slutligen ett trettio sekunder långt klipp som uppenbarligen var från en övning där de stormade och besegrade sina motståndare.

”För att markera vikten av denna historiska händelse så släppte Guvernören idag fler detaljer om FCS Soldatprinsessans heroiska reträtt ifrån fällan som jordens styrkor hade lagt åt henne. Även fast samtliga korvetter i slagstyrkan förlorades i det första slaget och en jagare förlorats på vägen hem så har hon nästan med både skrov och besättning intakt tagit sig tillbaka för att understödja vårat försvar. Guvernören avslöjade bland annat hur många fientliga skepp man misstänker har skadats eller förstörts av besättningen samt valde att namnge några stycken för att hylla deras mod och pliktkänsla. Vi går nu raka vägen till Guvernörens presskonferens på hens kontor i huvudstaden.”

Framför ett podium stod Guvernören; hans kostym väl strykt, hans hjässa i det närmaste blänkande ren, hela personen utstrålade lugn och självsäkerhet. Bredvid honom stod en äldre man som såg ut att vara i sextioårsåldern. Han hade ett kort vitt skägg över sina kinder, ett par bistra ögon som såg ut att ha sett för mycket eländighet i sitt liv och en hållning som enbart de som spenderat sina liv ombord på rymdskepp kunde bemästra.

”Tack för att ni alla ville komma idag” började Guvernören och gav de ansamlade journalisterna en nick. ”Det är inte alla de välkända ansiktena som är här idag, och jag vill idag gratulera Menig Nayan Whitfield, tidigare reporter på Haifa Colony News för att han slutfört sin träning och kommer snart att hjälpa till att försvara vår självständighet och vår demokrati med samma beslutsamhet som när han försökte hitta skandaler, mutor, människoberättelser och samhällsdebatter. Jag är säker på att han hade haft skarpa frågor att ställa, och jag hoppas att ni inte gör honom besviken. Det sagt, jag skulle vilja gå direkt till mitt uttalande. Det kommer finnas gott om tid för frågor efteråt.”

”Arbetet att sätta ihop en regering som ska styra De Fria Solsystemet fortgår. Just nu är alla kandidater enbart tillsatta tills vidare; det är vår fulla avsikt att hålla val innan året är slut oavsett huruvida det går i kriget. Jag vet att det finns rykten om att jag inte har för avsikt att testa det senaste halvårets händelser i vallokalen, men dessa är falska. Valsystemet kommer vara lite annorlunda än vad ni är vana vid, men fullständigt rättvist. Vi har också inbjudit Jorden att skicka valobservatörer om de så önskar för att se att vår önskan för självbestämmande är demokratiskt förankrad. Och med det skulle jag vilja överlämna ordet till James McCray; som är utsedd att vara Jordens ambassadör tills en delegation kan anlända från planeten. James och hans stab har redan fått tillgång till en byggnad där de avser öppna en ambassad. Jag vet att det är många upprörda känslor om vår hemplanet just nu, men jag ber med hela mitt hjärta att respektera de diplomater som försöker lösa den hemska konflikt som just nu pågår.”

Den äldre mannen gick fram till podiet. Väl framme tog han ett stadigt tag om underdelen av sin uniformströja och drog så att den låg slät. Med en lätt tryckning på den lilla mikrofonen på hans bröst slog han på den och började att framföra sitt budskap.

”Jag vill tacka Guvernören för att han med klokhet har beslutat att låta mig och min stab att upprätta en ambassad här på planeten. Jag vill garantera att vi har Jordens fulla stöd i att försöka lösa den här konflikten vilket ligger i bådas intresse. Det bör dock nämnas att de Enade Nationerna inte har för avsikt att erkänna Kolonin som en egen nation i dagsläget utan vidhåller att Kolonin tills dess att förhandlingar om saken ägt rum och ett avtal som är tillfredsställande för båda sidor och dess intressen skrivits är i ett stadium av revolt mot sin lagliga regering. Etableringen av en Ambassad sker i hopp om att detta ska underlätta förhandlingar som leder endera till att Enade Nationerna erkänner er vilja om självständighet eller att ni avgör att ni önskar vara en del av Jorden. Det hela låter som en enkel fråga, och många undrar säkert varför det ens pågår ett krig om detta. Saken för oss enkel.”

Mannen tog ett djupt andetag och tittade rakt in i kameran.

”Jag är medveten om de rykten som Guvernören och hans stab har spridit om den strid som utbröt när förhandlingar först skulle föras om dessa saker. Det anges att Jordens styrkor ska ha angripit den stridsgrupp som avdelats för att förhandla om självständighet när dessa vägrat att godta Jordens krav och att Jorden skulle ha ansett blotta tanken på att en av deras egna stridsgrupper inte skulle vara hundraprocentigt bakom Enade Nationernas politik som en akt av förräderi. Det är vår ståndpunkt att faktum är att det var vi som blev angripna först av styrkor lojala med Guvernören då detta är vad våra besättningar och sensorloggar tydligt visar. Vi har sett och utrett de loggar och vittnesmål vi fått av Guvernörens mycket kompetenta stab och kommer fram till att vi inte kan hitta några bevis på att dessa skulle ha justerats för att föra fram Kolonins ståndpunkt. Guvernören har garanterat mig om att deras folk inte har hittat bevis för liknande justeringar på våra datorband vilket innebär att vi i dagsläget inte vet vem som öppnade eld först. Det gör situationen väldigt komplicerad. Enade Nationerna har dock valt att ställa sig bakom vittnesmålen från ÖBRYMD och hens stab och finner därför kolonins styrkor som ansvariga för öppnandet av fientligheter.”

”Av den anledningen så har vi betts avkräva en förklaring om varför detta då skulle ha skett. Då Guvernörens ståndpunkt är att Enade Nationernas styrkor angrep först så skapar detta ett hinder för ett utlysande av ett omedelbart eld upphör i våra ögon. Vi beklagar den uppkomna situationen djupt och hoppas att vi kan komma till en lösning inom kort.”

Han tog ett steg tillbaka och tittade förväntansfullt ut över den samlade gruppen journalister som för att inbjuda dem att tala. Samtliga räckte upp handen och han pekade på en av dem i första raden.

”Hur kom det sig att Enade Nationerna ansåg dig lämplig för posten som ambassadör?” frågade reportern rappt; en ung man med skrivplatta och mikrofon redo att anteckna varje ord. McCray tog ett andetag innan han vände sig mot reportern.

”Som några av er vet, och andra inte så förde jag befäl över en av de stridsgrupper som avdelats till Kolonin och som nu används i kampen mot er hemplanet. Jag såg det inte förenligt med min ed till Enade Nationernas Rymdflotta att lämna den för att delta i en väpnad revolt. Det är med stor sorg jag ser mitt gamla skepp ESS Järnkanslern döpas om till FCS Furusiyya och vändas mot planeten som byggde henne. Denna lojalitet ansågs vara mycket berömvärd av mina ledare och följaktligen ombads jag vara agerande Ambassadör tills dess av att en utsedd och erfaren sådan kan anlända vilket dessvärre kan ta upp till ett halvår. Själva utnämningen kom med den senaste hyperdatorströmmen och är daterat sedan några veckor tillbaka. Jag hoppas du finner svaret tillräckligt för att tillfredsställa din nyfikenhet.”

Reportern nickade, och en annan höjde handen.

”Du är relativt ensam om att behålla lojalitet mot Jorden i den här konflikten. Vad anser du om de tusentals tjänstgörande som valde att slåss för Kolonin och – som du säger det – starta en revolt mot Jorden?”

”Det är väldigt enkelt. Jag är ifrån Jorden och tog mitt skepp hit för att få en besättning som växt upp, levt och tränat här. Jag har tjänstgjort här i närmare femton år men jag har tjänstgjort på Jorden längre än så. För de som nu bemannar skeppen är det annorlunda, och som jag kommer ihåg det en av punkterna som ni tagit upp som skäl till varför ni önskar ha självständighet. De visar samma lojalitet mot er som jag visar Jorden; vilket nästan är ett krav för att de ska vara duktiga och motiverade soldater och astronauter. Jag anser att de valde fel, men jag respekterar dem för deras val.”

Reportern satte sig ner och samtidigt så stängdes skärmen av. Nayan tittade bakåt; det gjorde de andra i Femte Sektion som satt i rummet och tittade också. Korpral Adamsdotter stod lutad mot dörrkarmen, hållandes i fjärrkontrollen. ”Sitter ni här och latar er nu när det är krig i galaxen, Femte Sektion!” frågade hon med ett försök till lättsamhet. ”Ja, Korpral! Vi är ju de finaste soldater du utbildat och då förtjänar vi lite lättja” svarade Ellen med en blinkning och ett leende från stolen bredvid Nayans. Adamsdotters halvleende försvann omedelbart. ”Sista gången jag talar med en jävla journalist.” muttrade hon. ”Det passar mig utmärkt, Korpral!” brast det ur Nayan innan han kunde hejda sig. Adamsdotter vände huvudet och tittade rakt på honom. ”Du är ingen värdelös journalist, du är en soldat och får jag bestämma – vilket jag får – så fortsätter du vara det. Femte Sektion skall formera sig i uppdragsrummet om fem minuter. De har bestämt vad de vill göra med vår pluton.”

Samtliga ställde sig upp och började promenera ut ur dagrummet mot uppdragsrummet som fanns i huset intill. På vägen dit mötte de personal från andra sektioner som också blivit sammankallade för att få reda på vad deras roll i kriget skulle bli. Per sektion tågade de in och satte sig framför den stora skärmen. Kapten Wyatt stod redan där tillsammans med Plutonsergeant Chang.

”God Morgon Soldater. Först av allt skulle jag vilja berätta för er hur vi valt att organisera plutonen, varpå jag ska beskriva vårt uppdrag och det skepp vi kommer bli placerade på. Som ni redan vet från utbildningen så är vår avsikt att utbilda er för strid ombord på skepp vilket enligt doktrin är det bästa sättet att föra strid i rymden på tills dess att vapen starka nog att allvarligt skada större skepp kan utvecklas. Jag kan inte gå in på detaljer, men jag kan berätta för er att våra tekniker och forskare är på god väg att utveckla ett sådant vapen. Nu till organisationen.”

Skärmen bakom honom slogs på och visade den första bilden i vad som antagligen var ett klassiskt militärt bildspel; en uppfinning som plågat militär organisation i århundraden sedan den uppfanns.

”Första till tredje sektion kommer bilda våra primära infanteriförband. Deras uppgift är att agera på information, anfalla och försvara punkter. De kommer få tilldelning av ytterligare en Kulspruta för att göra dem effektivare i den rollen. Fjärde Sektion blir vår Grenjadäravdelning. Ni kommer understödja de andra sektionerna med direkt och indirekt understödjande eld. Ni kommer få bli värd för ytterligare fyra soldater som är utbildade på användning av raket och granatgevär. De soldater som finns här kommer också få ytterligare utbildning i dess användning, men främst agera närskydd åt de tyngre vapnen. Femte sektion blir vår spanings och bordningsstyrka. Ni har kanske noterat att deras karbiner är utrustade med ljuddämpare så att de ska kunna agera tyst och effektivt. Deras roll är att förse oss med korrekt information så att resten av sektionerna kan användas mer effektivt. I deras roll som bordningsstyrka – som inte är samma sak som att anfalla ett fientligt skepp – så kommer de gå ombord på de av fiendens skepp som har kapitulerat utan bordning och säkra dem.”

Bilden ändrades återigen och ett diagram på ett skepp visades på skärmen. Nayan noterade att skeppet inte var likt något av de som de utbildats på och undrade vad man nu hittat på. Diagrammet visade ett skepp, två och en halv kilometer långt, strömlinjeformat med flertalet fästen för Kinetiska AKAN; dock utan robotbatterier. En hangar var tydligt synlig på enda sidan av det.

”Soldater. Detta är skeppet vi kommer att tjänstgöra på. Detta är en fregatt av Audie Murphy klassen; det första av sitt slag. Dess namn är FCS Audie Murphy. Skeppet var under utveckling redan innan konflikten och vi har anpassat henne efter de läxor vi har lärt oss. Som ni ser bär hon inga robotbatterier – dessa ansågs överflödiga med tanke på vapnens dåliga verkan – och bär istället närmare dubbelt så många Kinetiska AKAN som skepp i hennes storlek borde. Detta är för att flertalet av dessa vapen är anpassade för att skjuta tyngre projektiler i en långsammare eldhastighet med större träffsäkerhet. Detta borde i teorin låta oss göra större skada på fiendens skepp. Förhoppningen är att vi kan ge en Jagare en god match med våra tolv AKAN. Vi har också en hangar med modifierade skyttlar som vi kommer att använda för att leverera trupper. Bordningskapslar har visat sig vara för sårbara och jag skulle vägrat en order att använda dem mot en beväpnad fiende. Skyttlarna kan motstå fiendens eld och rör sig snabbare, samtidigt som de har anpassats för att bränna igenom en stängd hangardörr. En skyttel per sektion; och vi blir den enda plutonen ombord på det här skeppet.”

Bilden ändrades igen, den här gången till en teknisk apparatur som påminde lite om en spindel som väver sitt nät. Nayan tittade intresserat på den och fann den nästan förtrollande att titta på. Det var något med formerna i tekniken som kändes långt mer elegant än någonting han sett tidigare.

”Soldater. Detta är vårt uppdrag. Fienden har spårat våra skepp långt enklare än vi hade trott var möjligt. Övningar visade oss att skepp relativt enkelt skulle kunna retirera från en strid och komma undan, trots detta anfölls FCS Soldatprinsessan inte mindre än fyra gånger under sin hemfärd, trots en kurs som inte skulle vara enkel att spåra. Det är följaktligen vår uppgift att agera på den information vi har fått. Vad ni ser här är en så kallad Siarespindel. Hur den fick det namnet kanske ni kan gissa. Deras roll är att avsöka efter de spår som en motor ger ifrån sig och därmed ge ett skepp en god gissning om var fienden befinner sig. Vi har dessa och fienden har dessa. Vi har dock får god information om att de kan tänkas ha en bättre, uppgraderad variant redan i bruk och att det var så de spårade vårt slagskepp. Om de har en bättre variant så vet vi var vi kan tänkas få tag på den och det är dit vi ska. Bordning sker om tre timmar. Gå och ät lunch nu, packa era tillhörigheter, kontrollera er utrustning. Jag ser till att vi får en ordentlig middag ombord!”

Det blev ett enormt buller när plutonerna reste sig upp och tågade ut i oordning. Småpratande gick Nayan med Ellen och Pontus när tre underbefäl med läkarsymboler på uniformen kom fram till dem. Ellen tittade förstulet på dem och gjorde en ansats att gå runt dem, men de hindrade henne.

”Soldat Smith?”

”Det är jag, Sergeant.” svarade Ellen oberört. ”Är det viktigt? Jag ska iväg till lunch. På order av Kapten.” Sjukvårdssergeanten tittade på henne, nästan om att hon bedömde soldaten framför sig.

”Du ska med oss. Det är också på order av Kapten.” svarade hon med samma sorts tonfall.

Ellen såg nu orolig ut, och kastade en blick över axeln mot Nayan som såg sig tvingad att ingripa.
”Vad handlar saken om, Sergeant. Det hela hade väl kunnat avhandlas igår eller under morgonen. Vi hade ingenting för oss då.” frågade han och försökte låta lika oberörd som hon hade.

”Vi har fått order att agera nu. Det är ingenting personligt. Var snäll kom med oss, Soldat Smith.”

”Jag har utrustning och packa, Sergeant.” svarade hon nästan på gränsen till spydigt. ”Korpralen kommer ge mig ett helvete om jag inte fått med allt, vi skeppar ut när som helst!” avslutade hon med en ton som angränsade till uppgiven frustration.

”Vi har skrivna order från Kapten. Du kan få en kopia om du önskar ha en ursäkt inför Korpral Adamsdotter men vi tror inte det kommer vara nödvändigt. Följ med oss till sjukstugan nu är du snäll.” Ellen såg nu nästan panikslagen ut och Nayan skyndade sig att tilltala Sergeanten som nu tagit tag om hennes axlar. ”Kan jag följa med, Sergeant? Jag är hennes stridspartner, och är det något som är fel så är det min uppgift att hjälpa henne; oavsett vad det handlar om.” Deras konversation hade nu väckt uppmärksamhet både från andra sektioner och från deras egen. Pontus och Friberg hade rentav ställt sig framför de båda sjukvårdskorpralerna.

Sergeanten såg ut att överväga det hela men beslöt att det inte var värt att skapa en större scen över det hela. ”Okey, du följer med så kan du berätta för sin sektion sedan att det inte var något problem. Följ med oss till sjukstugan nu. Resten av er fortsätter enligt order!” ropade hon till de samlade soldaterna. De gick i tystnad mot sjukstugan. Nayan försökte tyst kommunicera med Ellen men hon gick med huvudet sänkt och låtsades inte om hans försök. I ett försök att få någon reaktion alls från henne så tog han henne i handen. Hon tittade upp mot honom och han såg en hopplöshet han aldrig någonsin skulle se hos någon, allra minst Soldat Smith i hennes ögon. Någonting var fel här, och hon visste om det.

Det tog dem bara några minuter att komma till sjukstugan och de gick in i tystnad.

”Soldat Smith, ta av dig kläderna.” kommenderade en av Korpralerna, samma person insåg Nayan som välkomnat dem den första dagen. Han drog sig till minnes de kommentarer som läkaren hade fällt om Ellens ålder. Hade han hittat bevis? Med ett lite skamset internt leende så kom han ihåg att han haft svårt att hålla ögonen ifrån Ellens kropp första gången han såg henne klä av sig. Nu verkade en av Kopralerna ha samma problem och beskådade henne med ett intresse han ansåg direkt opassande. Han fångade hans ögon och blängde. Rang eller ej, man betedde sig inte på det viset. ”Inte direkt det här sättet det brukar gå till på, Whitfield” sade Ellen. Han förstod hur han menade. Normalt tog de av sig kläderna samtidigt – innan tvättning, innan det var dags att sova. Kommentarer om varandras kroppar i rent skämtlynne hade blivit så vanligt så att Nayan hade slutat reflektera att de ägde rum. Med tanke på ämnet som antagligen skulle diskuteras så var det en kusligt passande kommentar. Han insåg att Ellen visste exakt varför hon var där och ångrade för en sekund att han skulle vara här och se det när hennes hemligheter avslöjades. Men hon behövde en vänlig röst i allt detta; inte befälens anklagande ord och blickar. Hon lade sig på Scannern.

”Precis som jag trodde” sade en annan röst högt. Det var den civila läkaren som undersökt henne vid ankomsten. ”Se på DNA-Polymernas växt.” Sergeanten nickade. ”Du hade rätt. Jag erkänner att jag inte trodde på dig. Har du allt du behöver?” Läkaren nickade. ”Då tar vi det här till Kapten.”

Nayan kunde inte hålla sig. ”Vad är det som pågår här egentligen?” frågade han. Ett ljud hördes från scannern och Nayan tittade dit. Ellen hade huvudet bortvänt när hon steg ut ur den men lyckades trots detta göra sig hörd. ”Jag har ljugit om min ålder. Jag är bara femton år.”

Läkaren stirrade på henne. ”Och du har väldigt stor tur i att det inte finns lagar som är skrivna om vad som händer om man försöker fuska med systemet på det här viset, unga dam. Men det finns lagar om identitetsstöld vi antagligen kan applicera på dig!”

Ellen vägrade fortfarande att titta på honom; hon var vänd mot läkaren. ”Hur fick ni reda på det hela?” frågade hon. ”Jag trodde jag hade gjort ett rätt grundligt jobb.”

Läkaren tvekade, men det var tydligt att hans vilja att bevisa sin egen kunskap och erkännandet från militärerna som vann i slutändan. ”Det hade du också. Om ni inte vet det så bytte hen roll med sin kusin, som i våra register var en av de mer lämpade kandidaterna. Och vi talar inte om att de bytte enbart på det viset att hen gick dit med hens legitimation. De bytte allting i datorbaserna. Såg till att kusinens DNA skulle återspegla Ellens. Foto. Uppgifter. Ålder. Allting. Samtidigt skrevs hon in i en ny skola där hon var sjukanmäld. Vi lyckades enbart upptäcka det tack vare era gevär.”

Nayan förstod nu. För att få ut gevären var man tvungen att sätta sitt tumavtryck på en platta som låste upp geväret enbart för dig – detta så att fienden inte kunde använda det.

”Vi riggade en fälla. När Ellen hämtade ut sitt gevär för den senaste övningen så gav plattan oss lite mer information än vad hen ville. Vi gjorde en koll på DNA Strängens polymer. De är inte tillräckligt stora för att tillhöra en artonåring. Vi behövde bara göra en mer grundlig kontroll. Och den är gjord.”

Sergeanten vände sig till en av korpralerna. ”Hämta Civilist Smiths kläder. Hon ska rapportera in till Kapten som ska göra det reglerna kräver av hen.”

”Stopp där, Korpral.” avbröt Nayan. ”Tills dess att Kapten bestämt annorlunda är Soldat Smith min stridspartner, och jag kommer inte tillåta er att förnedra hen på det här sättet.” Korpralen tittade mot Sergeanten.
”Den meniga har rätt, Sergeant.” sade han tveksamt. ”Kaptenen ska bestämma, även om vi vet vad resultatet blir.” Sergeanten tittade några sekunder och nickade sedan åt Nayan.

”Hämta uniformen. Om hen inte är gammal nog så är det bragd nog att klara av den här utbildningen. Smith har förtjänat att bära den en sista gång.”

Ellen tog emot sin uniform med tystnad och tog underkläderna. Innan hon tog på sig dem flinade hon med tårfyllda ögon mot Nayan. ”Titta noga, din religiösa jävel för du lär aldrig få se sådant här igen!” Nayan hade svårt att själv inte beröras; han skulle sakna hennes antika humor mest av allt. Mer än det faktum att hon snabbast lärt sig hur man inte blir utskälld på inspektionerna och gärna delade med detta till sin stridskamrat. Och framför allt skulle han sakna den absoluta tillit som fanns mellan stridspartners. Det fanns inte mycket i hans liv som motsvarat den.

”Soldat Smith, höger om marsch. Mot Kaptenens kontor.” sade Sergeanten när hon fått på sig uniformen. De gick i tystnad, Nayans vid hennes sida som anstod en stridspartner. Underbefälen kritiserade inte hans beslut utan lät det ske i en tyst respekt. När de stod på trappan utanför kontoret ställde de sig båda i Givakt och inväntade Plutonsergeant Chang som kom ut omgående.

”Smith! Inställ dig hos kaptenen nu.”

Ellen sprang upp för trappan och med en sekunds tvekan följde Nayan efter; bara för att bli hindrad av Chang. ”Du är inte kallad, Soldat Whitfield.” Han spände ögonen i underbefälet.

”Om detta är Smiths enda strid tänker jag inte överge hen. Jag är stridspartner och den rollen tänker jag fylla, Sergeant.” Han fick en eftertänksam blick, sedan flyttade sig Chang åt sidan.

Nayan ställde sig tyst bredvid Smith. Kaptenen gav honom en sekunds uppmärksamhet och tilltalade därefter Ellen.

”Soldat Ellen Smith. Du har under falska uppgifter anmält dig för tjänstgöring och därmed ljugit för en överordnade. Hur ställer du dig till anklagelsen?”

”Skyldig, Sir.”

”Soldat Ellen Smith. Du har under falska uppgifter låtit dig ta en annan persons plats för tjänstgöring. Detta är ett lagbrott. Hur ställer du dig till anklagelsen?”
”Skyldig, Sir.”

”Soldat Ellen Smith. Du har manipulerat uppgifterna i den offentliga datorbasen till gagn för dig själv och för tredje part. Du har slösat bort vår tid på en rekryt vi lagligen inte får ha. Detta är bedrägeri, ett lagbrott. Hur ställer du dig till anklagelsen?”

”Skyldig, Sir.”

Kaptenen skärskådade henne under en sekund eller två. Han såg uppriktigt besviken ut.

”Adamsdotter har mycket gott att säga om dig. Det var inte långt ifrån att du blev utsedd till bästa rekryt. Du gjorde din sektion stolt under tiden du var här. Dessvärre har vi ingenting mer vi kan säga om saken. Du ska enbart vara tacksam för att jag inte tror att någon åklagare skulle vara intresserad av att åtala dig. Har du en ursäkt för ditt agerande, Smith?”

”Mitt namn är Smith, Sir.”
”Som i Anna och James Smith?”

”Ja, Sir. Jag är deras dotter.”

”Jag förstår. Lämna in din uniform hos kvartersmästaren. Du är härmed befriad från tjänstgöring och skall lämna basen med omedelbar verkan. På Adamsdotters rekommendation kommer du inte få en markering som kroniskt olämplig. Det innebär att du kan komma att kallas igen när du är myndig. Det är ingenting fel på din kapacitet, enbart din övertygelse att ändamålen helgar medlen. Höger om, Marsch.”

När de kom ut stod Adamsdotter och sektionen och väntade på dem.

”Är det sant?” frågade hon. Ellen nickade.

Utan att säga något rev hon enhetsmärket från Ellens uniform och tog fram en penna. Med den skrev hon sin signatur, och skickade vidare till resten av sektionen. När varje medlem skrivit sitt namn på den gav hon tillbaka den till Ellen.

”Jag struntar i vad en utomstående säger, Soldat. I mina ögon är du del av den här sektionen.”
Ellen skakade Adamsdotters hand, vände sig om och försvann i snabb marsch mot grinden.