Kapitel 5

”Gå ut och döda, gå ut och slåss. Gå ut och var en stormsoldat.”

- Ur The Stormtrooper av S.P.O.C.K

Oavsett vad andra hade sagt så ansåg Nayan att han kommit till en slutsats gällande sin tjänstgöring dittills. Krig var väldigt tråkigt. Efter flera veckor på FCS Audie Murphy så hade dagarna varit skrämmande monotona. Vakna, träna, kontrollera utrustningen, äta, sova och underhålla sig med de begränsade möjligheter som fanns. Nayan hade en gång undrat varför Krigsfartyg ofta hade de största biblioteken av media och böcker i mänsklighetens historia, men han förstod det nu. Men det var bara så långt som filmer, böcker, spel eller musik kunde ta dig. Till slut blev även det tråkigt.

Kanske för att att det var att han inte kände att han hade någon att avnjuta dem med. Han visste inte vad han skulle känna över det faktum att Ellen hade ljugit om sin ålder; indirekt ljugit för honom under hela hennes tjänstgöring. Han kunde omöjligen vara arg på henne; han kunde faktiskt förstå vad som hade fått henne att ta beslutet. Det hade pratats en del om det hela inom plutonen, men det ansågs helt enkelt vara en av de där sakerna som hände; men i slutändan hade alla sin egen stridspartner som de kunde prata med och som de kunde anförtro sig åt. Det hade inte han.

Inte för att de inte försökt. Tajuna Kuchler hade gjort en verklig ansträngning att försöka lära känna honom bättre, och det hjälpte på sitt sätt. Han behövde nästan aldrig vara ensam; sektionen hade verkade ha en policy om att om han behövde sällskap så var det alltid någon eller några som ställde upp; Tajuna oftare än andra. Han kunde slappna av med henne på ett sätt som påminde om hur han kunnat slappna av med Ellen, men hon kunde inte ersätta henne.

Adamsdotter hade också försökt hjälpa till, på sitt speciella vis. Djupt upprörd över att inte ha en komplett sektion hade hon övertalat Kapten Wyatt att befodra Nayan till Vicekorpral. Det var en rang nästan helt utan plikter; allt den gjorde var ge honom tre dollar mer om dagen – pengar han ändå inte kunde spendera. De få saker han behövde göra för rangen hade oftast med plutonens moral att göra – döma i tävlingar, censurera post (en övning han fann djupt störande med tanke på sitt yrke) och liknande. Under övningar så agerade han stridspartner med Adamsdotter. Det passade honom fint; allt han behövde göra var att ta betäckning och skydda hennes flank när hon gav order.

”Nayan?” Tajuna hade kommit fram till honom igen. ”Vill du ta en tur i parken?”

”Visst, jag har några ransoner kvar och inget bättre att göra.” Han ställde sig upp, lade ner läsplattan som visat en gammal film från 1990:talet och som var det senaste modet att se, förfäras och häckla.

Den hette ”Starship Troopers” och handlade om ett fasciststyre som slogs mot gigantiska kryp. Soldaterna ombord hade tagit ett i det närmaste perverst nöje i att se den och sedan högljutt kommentera soldaternas och befälens dumhet, brist på taktik, brist på allmänt tänkande och skådespelarnas usla prestationer. Samtidigt hade boken den baserats på också blivit omåttligt mer populär på skeppet, men åt motsatt håll. Dess teorier diskuterades gärna över en kopp varm chockad, under promenader i parken och ibland även under övningar. Nayan hade inte läst den, men han kände att han snart inte skulle behöva; resten av sektionen hade livligt talat om den den senaste veckan.

Han ställde sig upp och lade armen om Tajunas midja. Hon verkade ha ett behov av fysisk närhet och hon verkade snarare vilja ha den av honom än av Rupertson, en analys hans ego och självsäkerhet gärna höll med om, men även om hon var söt så var hon inte riktigt hans typ. Dessutom ansåg han inte att det var lämpligt att skapa relationer – en åsikt som delades av befälen och inpräntades därefter; men som fullständigt ignorerades av de flesta tjänstgörande.

De gick den korta sträckan genom korridorerna tills de anlände vid parken dörr; höll upp sina passerkort och gick in.

Alla skepp hade ett grönområde ombord. Besök där var strikt ransonerat för att inte förstöra den noggrant planerade atmosfär som fanns inom det men trots det var det en hobby för de kunniga inom systemen att försöka ge sig själva fler genom att ta sig förbi de avancerade system som gav inträde. Oftast misslyckades dem. Luften var svarare här, temperaturen varmare. Samtidigt så var samtliga skeppets ljud utestängda och väggarna anpassade för att se ut som de hörde hemma i en solig park istället för i ett trångt rymdskepp. Av alla tekniska underverk på skeppet så var detta det han värdesatte mest. De satte sig på en bänk och Tajuna vände sig mot honom.

”Hur är det med dig egentligen? Jag vet att du försöker låtsas som ingenting, men det måste störa dig att inte ha Ellen här. Ni var rätt nära, närmare än vad jag är med min partner.”

Nayan skrattade. ”Kan det ha och göra med att Adams är mer intresserad av att diskutera hur man ska polera de medaljer han tror han kommer att få än något annat?” Hon log.

”Kanske det. Men du är säker på att du är okey? Ge mig inte det skitsnack du ger när lamporna är släckta och folk bara snackar för de är trötta på att sova; jag vet att du inte talar sanning då.”

”Jag lovar att jag är okey. Jag vet att folk tycker jag borde vara arg för hon aldrig sade det till mig; du vet hur man inte ska ha hemligheter för sin stridspartner? Men jag hade varit den första att anmäla till Kapten om hon sagt det till mig. Barn hör inte hemma i krig.”

Tajuna andades in långsamt och blåste sedan ut det i samma takt, lite som hon hade haft en cigarett i munnen; nikotinpiller för de beroende hade ibland effekten att de som inte kunde röka ändå betedde sig som om de gjorde det i sociala situationer.

”Jag tror inte någon hör hemma i ett krig” svarade hon. ”Men nu är jag i ett och då får jag se till att möta det med lite värdighet och pliktkänsla. Vi slåss faktiskt för något som är bra.”
 
Nayan skrattade. ”Jag har ju berättat hur jag reagerade på min inkallelseorder. Trodde jag skulle få skriva artiklar och böcker. Jag hade kunnat skriva en hel jävla roman på den här månaden, minst 50 000 ord här ombord men vad i helvete skulle jag få inspiration ifrån? Skriva en bok om en massa svettiga soldater som har tråkigt?"

”Elakt!” Hon gav honom en hård knuff på axeln.”Somliga av oss duschar faktiskt. I alla fall när Rupertson inte försöker tjuvkika. Jag svär att han är född på tjugohundratalet.”

”Han är en ung man precis som jag. Och jag kan berätta för dig vad unga män tänker när de ser dig om du vill, men jag tror du redan vet.”

”Hah, du är väl inte ung. Du är väl närmare trettio!”

Innan Nayan hann svara så bröts ljudet i Parken. En signal ljöd om att ett utrop var på väg att ske.

”Bordningsstyrkan till uppdragsrummet, Bordningsstyrkan till uppdragsrummet.” varpå ljudet av kvittrande fåglar, vind som blåste i träden och porlande vatten återupptogs. Nayan ställde sig upp.

”Kom igen, Soldat. Du hörde högtalaren. Dags och se vad de hittat åt oss till priset av två helt bortkastade ransoner.

Med stor motvilja ställde de sig upp och gick så långsamt som möjligt mot dörren, njutande av sina steg inne i den kontrollerade atmosfären. När de steg utanför dörren ökade de takten på stegen. En av bieffekterna med parken var att när man varit där luktade resten av skeppet fruktansvärt tills man vant sig vid lukten igen, vilket beroende på besöket kunde ta alltifrån någon timme till några dagar.

De anlände sist av alla med en fnysning från Adamsdotter och en avundsjuk blick från Rupertson i Nayans fall. De satte sig på stolarna och hällde upp vatten från flaskor och tog sina skrivplattor för att anteckna detaljerna. Kapten Wyatt stod redan framför bildskärmen och tittade mot Adamsdotter som nickade och stängde dörren.

”Välkomna. Som ni vet är det vårt uppdrag att ta en siarespindel från fienden och kontrollera om de har en uppgraderad variant. Det har gått rykten på skeppet att det inte finns en där vi förväntade oss, och jag kan bekräfta de ryktena. Vi hade avsett att ta över ett av fiendens spaningsskepp, men skeppet fanns inte där det skulle vara och vi kan inte hitta det. Vi får alltså gå till Plan B.

En bild kom upp på skärmen, visandes en nästan fyrkantig byggnad med några utbyggnader på sidorna. ”Detta är Forskningsplattform Charlie. Sedan kriget bröt ut har fienden konverterat dessa till sensorplattformar och vore det utmärkta stället att placera en siarespindel på; vi förväntas ignorera dem då det finns för många för att effektivt slå ut många innan de ersätts samtidigt som förlusten av en inte är kritisk. Vårt anfall kommer därför syfta dels till att övertyga fienden att vi kommer jaga rätt på deras plattformar, dels försöka ta en siarespindel. Det är här ni kommer in.”

Bilden ändrades än en gång och visade en karta över den närliggande rymden.

”Fiendens plattform är här.” Han pekade på en punkt nära en nebulosa som dolde flera av solsystemets månar. ”Fienden förfogar just nu över en korvett som avlastat materiel och förnödenheter till stationen. Det är vår tro att denna korvett också avlastade en siarespindel. Vårt problem är att den kommer vara i närheten av stationen; och vi kommer vara tvungna att förstöra den; inga problem för vårt skepp. Vi förväntar oss också fientlig insats från rymdplan."

"Forskningsstationer brukade bära en halv skvadron och vi tror inte det har ändrats. Dessa torde dock vara av den äldre typen, ”Achilles” som inte längre bärs av stridsskepp. Enkel match för våra AKANs. När alla fiendens rymdstridsmedel har neutraliserats så kommer ni gå ombord i en skyttel. 

Fienden har inga soldater ombord, men operatörerna av utrustningen kan tänkas vara beväpnade. Ni har tillstånd att använda dödligt våld mot fiendens beväpnade personal, men försök undvika det. Guvernören hoppas fortfarande på en diplomatisk lösning på den här konflikten. Adamsdotter, du och ditt team har trettio minuter för planering; sedan rapporterar ni till hangaren. Några frågor?”

Det fanns inga. ”Lycka till!” avslutade han och gick ut genom dörren.

Adamsdotter ställde sig upp. ”Okey, soldater. Så här ska vi göra. Formation blir två och två. Vanlig doktrin gäller. Osäkrade vapen, men använd dem enbart om det är nödvändigt vilket det förhoppningsvis inte blir. Ser ni en person som försöker skada siarespindeln vi är ute efter har ni tillstånd att öppna eld; det är viktigt att vi får tag i den nu när vi åkt på den här lilla utflykten utan resten av flottan. Vi går igenom ritningen och ser hur vi ska göra det här. Synkronisera era uppdragspaddor med informationen framför er.”

Det tog ytterligare en kvart att diskutera detaljerna. Förslag lades fram och förkastades, frågor ställdes och besvarades och slutligen var Adamsdotter nöjd. De drack upp det sista av sitt vatten, ställde sig upp och började gå mot vapenförrådet. Det var förvånansvärt tyst i sektionen. Det pratades, skämtade och kivades ofta men inte nu. Den enda som såg glad ut var Adams.

”Ni vet vad ni ska göra och hur. Det här blir en lätt match. Ni är kompetenta och skickliga. Håll koll på varandra och andra stridspar.” Orden kom från Nayan innan han ens hunnit formulera dem i hjärnan. De hade uttalats i en låg, nästan tyst röst men alla hörde honom. De tog sina karbiner utan att ladda dem, tog Ontploffens och sitt kroppspansar som de mot stående order – precis som alla soldater – hade dekorerat. Nayan skärskådade punkten på sitt där Ellen hade några dagar innan utbildningens slut skrivit sitt namn; liksom han hade skrivit sitt på hennes. Det var en tradition bland stridspartners att göra detta när man ansåg att man nått den förståelse som rollen krävde. 

”Ni som är klara ställer er vid dörren och dubbelkollar er utrustning. Ni som inte är gör det säkert redan.” fortsatte han. Rollen som Vicekorpral kändes fortfarande obekant och han undrade om ordvalet var mer inspirerat av det faktum att han ville att alla skulle komma hem säkert.

”Nu kör vi.” sade han när Wong slutligen annonserat sig klar. ”Mot hangaren”.

”Stridsstationer, stridsstationer! All besättning och soldater till stridsstationer. Fientlig kontakt trolig inom kort. Stridsstationer, Stridsstationer! All besättning och soldater till stridsstationer. Detta är inte en övning” ljöd det i högtalarna när de gick med hög fart mot hangaren. Orden skapade mycket aktivitet när besättningarna sprang mot sina kanoner, maskinrum, brygga och hangarer. Bordningsstyrkan ställde upp sig utanför skytteln och kände rycket när skeppet kopplade ur sin överljushastighet. Nayan tittade bort mot lavetten där en av de kinetiska automatkanonerna stod. Specialisten stod och röt ut order till sina astronauter. Nayan kontrollerade att soldaterna var redo att gå ombord och gick sedan bort till kanonen. Specialisten tittade upp mot honom. ”Vill du nåt?”

”Bara hålla koll på vad som händer så jag vet när mina soldater ska iväg.” svarade han lugnt.

”Så länge du inte står i vägen. Vi har fienden på ingång!” Han tittade på sensorn. ”Det ser ut som vi slipper bråka med korvetten men fiendens jaktplan söker strid. Vi får se om våra tunga Kinetiska kan slå ut dem. Möjligt att vi får överlämna det jobbet till de lätta vapnen.”

En radio bredvid batteriet vaknade till liv med en skarp signal.

”Alla vapen, Bryggan. Korvetten sticker. Vi tror att de kan ha evakuerat när de såg oss. Vi ska försöka fånga in dem om vi kan. Skjut mot motorerna, vi måste hindra dem från att fly.” sade en röst genom apparaten. Specialisten tittade tillbaka mot honom. ”Ingen aning om vad ni ska göra, men att borda den där korvetten kan bli knepigt. Ni behöver fler än ett dussin för det.”

”Det blir i sådana fall något vi gör med de andra sektionerna. Men hittills har planen inte ändrats.”

”Skyttar! Rikta vektor 65, elevation 6. Eld på mitt kommando. Ladda Splitterproj!” ropade specialisten. De justerade i enlighet med instruktionerna och väntade. ”ELD ELD ELD!” ropade han. Skyttarna tryckte på en knapp och vapnet gav ifrån sig ett högt tjutande, rörde sig bakåt från rekylen tre gånger och blev sedan lika tyst och still som förut. ”Justera, vektor 65. Elevation 7. Fortsätt med splitterproj.” Nayan böjde sig fram och tittade på sensorn. Tre av fiendens jaktplan hade försvunnit ifrån den. ”Kom igen grabbar, de verkar inte ha fått taktiska korrigeringar och flyger fortfarande i formering. Justera Elevation 4; ELD ELD!” Vapnet tjöt till igen. ”Mål bekämpat, Specialist!” ropade en av skyttarna. ”Bra gjort. Hur är det med Korvetten?”

”Den har stuckit. Slog på Överljusdrift så fort de kunde. Har vi otur ska de hämta hjälp.”

”Jag antar att det är vår signal.” Han sprang tillbaka mot skytteln där Adamsdotter pratade med skyttelpiloten. ”Fientligt jakt bekämpad, korvetten har stuckit, Korpral” rapporterade han samtidigt som han gick mot skyttelns dörr. ”Om vi ska iväg tror jag att det är bra att vi gör det snarast.”

Adamsdotter nickade. ”Det stämmer. Säg åt sektionen att spänna fast sig, jag talar med Kapten.”

”Sektion! Dags för oss att förtjäna vår lön!” ropade Nayan. ”Vi ska gå över dit och hämta oss siarespindeln! Gå in och spänn fast er!” Att spänna fast sig i en skyttel var en lite mer komplicerad sak än man först kan tro. Skyttlarna hade mindre generatorer för artificiell gravitation (Något som jaktplanen helt saknade) och det gjorde att man lättare kunde komma in och ut med tung utrustning. Det innebar också en skaderisk när skyttelns gravitation mötte skeppets och det krävdes mycket övning att inte ramla när man gick över den tröskeln där gravitationen ändrades. Det var en mycket farlig övning om man gick över tröskeln med laddade vapen, och framför allt om man gjorde det när man blev beskjuten. Det var en av anledningarna till att kapslar hade tagits fram för bordning, men dessa hade övergivits tidigt i kriget.

Nayan gick in sist och satte sig vid sin plats vid dörren. Som Vicekorpral var hans roll att vara bland de första ut genom dörren. Som befäl hade Adamsdotter privilegiet att sitta längst in, en praktik hon djupt ogillade. ”Det ger officerare makten att kapitulera om deras anfall misslyckas, men inte för att rädda sina män utan för att rädda sig själva” hade hon sagt över en brandy en av de fåtal gånger som alkohol hade serverats.

Dörren stängdes och han hörde larmet när hangaren jämkades med rymden utanför. Skytteln, likt samtliga andra rymdfarkoster saknade fönster för sina passagerare. Fönster fanns enbart för piloterna på skyttlarna och rymdplanen; och Nayan misstänkte att han visste varför de befattningarna var de som man oftast begärde förflyttning till. Var du inte på någon av dem så fick du bara se ut ur skeppet via uppkoppling till kameror.

Det var nog det som Nayan tyckte var värst med hela upplevelsen. Han satt i en vitmålad låda, på väg mot en fientlig rymdstation och han förväntades att kanske döda några av de som han mötte där. Det var inte riktigt så hans jobb hade sett ut innan han hade valts ut. Han svalde och spände sina handskar hårdare, som om han vore rädd att hans svettiga händer skulle påverka handskarna och få honom att släppa greppet om geväret. Han tittade runt omkring sig. Somliga var uppenbart nervösa inför vad som väntade. Andra kontrollerade sin utrustning, antagligen i ett försök att hantera nervositeten och kanalisera den in i någonting viktigt. Det var den värsta kvarten i hans liv.

Snart skulle luckan öppnas. Snart skulle de springa ut. Han kom ihåg övningen de haft, övningen där de regnat granater över soldater som gjorde det som de precis skulle göra. Skulle han knappt hinna ut mot fienden utan någon chans att försvara sig, dödad av en Ontploffen kastad av en desperat sensortekniker? Eller skulle han skjuta först och ta den teknikerns liv bara för att det var hans order? Han tittade på klockan. Två minuter kvar. Det var dags.

”Sektion! Förbered för landstigning” ropade han. De lossnade på spännena och tog sina vapen ur hållarna, sedan ställde de sig vid sina säten, formerade efter stridspar. Enbart han och Adamsdotter som stod i varsin ände av skytteln saknade en. Det var snart dags. ”Ladda vapen!” Samtliga soldater tog magasinet de hållit redo och stoppade in det i vapnet. Pipan riktades neråt i säker riktning.

”Trettio sekunder!” Nayan vände sig om och tittade mot dörren. Det syntes inte ett spår av några försök att bränna sig igenom en hangardörr. ”Pilot, status?” frågade han över radion.

”Dörren var öppen. Mina instruktioner till den accepteras. Återställer atmosfär. Jag tror inte det borde vara någon i hangaren just nu; är dem det så bär de rymddräkt.” Den informationen lugnade ner Nayan något enormt. Att slåss i Rymddräkt var inte en bra idé, och de skulle inte göra det enbart för chansen att lägga en fälle. I sådana fall hade dessutom instruktionerna från skyttelns dator accepterats. Nej, de måste ha räknat med att de inte kunde försvara hangaren.

Dörren öppnades innan han tänkt tanken till slut. Utan att tänka, utan att reagera över sin handling så höjde han karbinen mot den öppnande dörren och slängde ut en rökgranat. När tio sekunder hade gått från att granaten landat så sprang han ut ut; den första soldaten att invadera en fientlig rymdstation. Röken täckte hela luckan – han visste inte vad han skulle se, han visste inte om där fanns en fiende som väntade på att han skulle komma ut ur den. Det var dags.

”Nu!” ropade Adamsdotter och han sprang framåt, nedför rampen in i röken. Han såg ingenting på några sekunder, kom ut ur röken, vapnet siktandens mot alla punkter där en fiende kunde gömma sig. Det var ingen där. Bakom honom kom Kyle och Esra, hållandes karbinerna i redoställning.

”Whitfield. Säkra hangarens dörr. Vi vill inte att de öppnar ytterdörren när vi är här. När den är säkrad rör sig hela sektionen så fort som möjligt vidare.”

Snabbt och effektivt rörde sig sektionen med blickarna åt sidorna. Det fanns inte ett spår av någon motståndare här. Kanske de hade bestämt sig för att inte slåss? Men i sådana fall skulle det väl finnas någon här som sade åt dem att de kapitulerade? Eller ett radiomeddelande? Det fanns i alla fall inga skepp i hangaren, något som han tyckte var lite konstigt. Han sprang fram mot dörren och kontrollerade den. Den var satt på automatik och slog med några knapptryckningar om den till manuell – öppen. Detta skulle förhindra att man tömde hangaren på atmosfär; för det skulle i sådana fall drabba andra delar av skeppet också vilket skulle göra det hela till en plågsam version av kollektivt självmord; något som inte fanns i försvararnas intresse.

Skulle de velat hindra deras landning på det viset så hade de gjort det så fort soldaterna spritt ut sig; allt annat skulle ge dem tid att antingen nå dörren eller retirera till skytteln. Det var en mycket ovanlig metod som enbart använts en gång i kriget; i ett av FCS Soldatprincessans slag. Två soldater hade varit de enda säkerhetsstyrkor kvar i hangaren och uttryckligen begärt att det skulle göras för att förhindra att den pluton soldater som landsatts kunde göra mer skada ombord. De hade sedan riktat vapnen mot varandra och skjutit. De hade framställts som martyrer, krigshjältar. Alla kunde deras namn. Smith.

 Nayan skadade på huvudet, som för att rörelsen skulle kunna skaka bort tankarna ur hans huvud. Han behövde vara fokuserad, och tittade ut i korridoren som låg bortom dörren. Det var något konstigt med den. Trasiga läsplattor låg längst med hallen tillsammans med väskor och ryggsäckar som uppenbarligen kastats åt sidan.

 ”EOD Scan hitåt” röt han i en rimlig imitation av en underofficers röst. ”Det ligger en massa skräp här och jag vill inte hitta en försåtsminering i det.” Hammar och hans stridspartner Darzi föll ut ur ledet och gick fram till där han väntade. ”Ser ut som en perfekt placering för en laddning” höll Hammar med och tittade ut över bråtet. ”Fattas bara att någon hade tillräckligt med hjärna för det.” sade han och höll upp Skannern. ”Det automatiska läget visar ingenting, men det ska det heller inte göra såvida någon inte tog en fabriksny bomb och satte dit. Minsta ändring och det fungerar skit. Slår över till materielscan.”

Han fingrade på skannern ett tag. Nayan tittade sig omkring för att se hur det gick för de andra stridsparen. De kontrollerade noggrant varje del av hangaren. Adamsdotter hade placerat Wong för att kolla flygdatorn; Adams och Kuchler hade öppnat några av lådorna för att se vad som fanns i dem. Han fångade Tajunas blick och hon såg lättad ut, antagligen över bristen på strid.

Det var farligt. De hade bara genomsökt hangaren ännu och att tro att det inte var någon på resten av stället var något som kunde kosta liv. ”Inga explosiva material. Säger ingenting egentligen, folk kan vara rätt påhittiga med sådana här saker” fortsatte Hammar bredvid honom. ”Slår över till manuell. Ge mig två minuter.” Adamsdotter hade pratat klart med Wong och var på väg över till dem, hennes karbin höjd och pekandes mot dörröppningen. ”Whitfield, hur går det?”

Han gav Hammar en blick och han höll upp ett finger. ”En minut, Korpral” översatte Whitfield.

”Bra. Något är konstigt här. Deras bästa chans var att försvara hangaren, ändå har de inte gjort det. Men de kan installationen än vi, det kan finnas en bättre försvarspunkt längre fram. Det är i alla fall något som stör Audie Murphys värmesensorer; de kan inte få en fix på hur många det är här. Jag är mer orolig för vad vi inte ser” sammanfattade hon. ”Något är fel här.”

”Klar, Korpral” sade Hammar. ”Det finns ingenting som kan bita oss i arslet bland det där framme. Vi kan fortsätta på din order.” Adamsdotter nickade och vände sig om mot hangaren. Hon visslade skarpt och gjorde en handrörelse som innebar att man skulle återgå till hennes position. Sektionen formerade sig snabbt för att avancera två och två längst med korridoren; Nayan och Hammar tog täten. De stannade vid väskorna och kontrollerade kort deras innehåll. Det mesta av det verkade vara kläder eller andra oviktiga personliga tillhörigheter.

”Kan de ha försökt evakuera?” frågade Hammar.

”Inte troligt” svarade Adamsdotter bakom dem. ”Korvetten stack visserligen, men vi såg aldrig några skepp lämna installationen. Fortsätt framåt, kontrollcentret borde finnas här framme.”

Det enda positiva Nayan hade att säga om upplevelsen var att det verkade vara en väldigt enkel byggd installation. De behövde inte genomsöka rum på rum, utan avancerade enbart långsamt längst med korridoren, spänt spanande efter tecken på fienden. Han svor inombords. Hela stället hade sett så litet ut på ritningen, men nu hade de gått i flera minuter och inte ens kommit till dörren. En KSP i slutet av vägen hade varit tillräckligt försvar för att hindra deras ankomst.

”Avancera tyst mot dörren” hörde han bakom sig. Han, Hammar och Darzi ökade farten och ställde sig i position för att gå igenom den stängda dörren. ”Hammar, hur ser dörren ut?” frågade han.

”Låst med avancerad kryptering. Inget vi har med oss tar oss igenom det. Vi måste spränga dörren.” Hammar tittade mot Adamsdotter. ”Det finns problem med det.”

Hon nickade. ”Ja, det gör det, men vi har inte mycket till val. Sätt igång.”

”Vad kan hända?” viskade han åt Darzi. Hon tittade tillbaka på honom. ”Fienden kan ha sprängt ett hål i rummet och vi skulle inte veta om så är fallet tills vi faktiskt sprängt den. Om det inte finns atmosfär där så kommer vi behöva springa rätt snabbt för att ta oss till skytteln, då vi inte längre skulle kunna stänga dörren.” Hon tittade framåt igen, ställde sin Karbin mot väggen och tog fram lite sprängdeg ur väskan som hon fäste på låset. ”Klart, Korpral.” sade Hammar efter att ha kopplat en kabel till det. ”Sektion” sade Adamsdotter. ”Var beredda; antingen på att ta rummet eller sticka fort som fan.” Det gick en sekund. Adamsdotter nickade åt Hammar som tryckte på en knapp i änden av kabeln. Dörren flög upp med ett dån och innan han visste ordet av var han själv igenom den, hans karbin täckande över datorkonsoler, stolar och bord. Darzi var precis bakom honom, sedan Kyle och Ezra. Det tog bara några sekunder att avgöra att stället var tomt.

”Whitfield. Kolla loggarna. Friberg, du och Tyler säkrar Siarespindeln. Resten kontrollerar ALLT här inne, ta med det som kan vara av värde. Jag skulle tvivla på att det finns någonting sådant."

Hans ögon föll på en konsol i änden av rummet som blinkade, och han gick över till den. Den sade strängt åt honom att operativsystemet inte fungerade. Han tog fram tangentbordet och kontrollerade informationen. ”Korpral” ropade han. ”De har rensat datorn, helt och hållet. Vi lär inte hitta någonting här.” Adamsdotter såg sur ut. ”Verkar som de hade mer tid än vad vi trodde. Det finns inte en chans att de skulle haft tid att rensa allt OCH evakuera från det att vi hoppade ut ur överljusdrift. Friberg, hur går det med siarespindeln.”

Tyler vände sig om vid konsollen. ”Ett problem, Korpral.”

”Vilken jävla överraskning. Förklara.” svarade Adamsdotter och himlade med ögonen.

”Den här enheten har samma versionsnummer som vi. Antingen ändrade man aldrig på den saken; eller så har vi bara fått en ny enhet av något vi redan har.”

”Ta med den. Låt teknikerna avgöra den saken. Vi har vad vi kom hit för; jag tänker inte stanna en sekund längre än nödvändigt. Alla tillbaka till Skytteln nu.”

Friberg packade ner siarespindeln i en skyddad väska och föll in i ledet, hans karbin hängandes vid sidan. Adamsdotter gick över för att lågt prata med dem. Tittandes på röran omkring sig i korridoren så gick Nayan långsammare för att vänta in Adamsdotter. ”Korpral. En fundering; om de hade tid att rensa datorbasen men inte att packa ordentligt, vad säger det dig?”

Adamsdotter rörde inte en min. ”Att det de inte visste att vi skulle komma, men ändå hann evakuera. Vi kommer säkert se hur de gjorde de på sensorloggarna när de analyseras i efterhand.”

”Det var inte det jag tänkte på, Korpral. Jag arbetade som journalist. Jag vet när folk lägger spår som de vill att man ska följa. De kan inte helt evakuera personalen direkt, men man kan se till att vi inte hittar det vi letar efter. Eller ännu värre, att vi gör det.”

Adamsdotter stelnade till. ”EOD Scan, hitåt!” röt hon. Sektionen tittade på henne. ”Innan vi plockar ombord den förbannade saken så vill jag ha den kollad. Säkert ingenting, men det är våra fiender vi har att göra med.” Hammar kom rusande med sina instrument och började samma långsamma procedur han gjort vid korridorens bråte. Slutligen packade han ihop sina instrument och skakade på huvudet. ”Ingenting ovanligt, den är säker.” Adamsdotter tittade på Nayan som kände kinderna brinna av skammens rodnad. ”Det var ingen dålig tanke, Whitfield. Men vi låter underrättelsetjänsten ta reda på varför de inte var här. Jag tycker vi har förtjänat lite extra parkransoner och lunch efter det här.”

Sektionen tågade snabbt ombord på skytteln, Nayan stod vid dörren och kontrollerade att alla tog ur magasinet och säkrade sina vapen i hållarna innan de satte sig. Sedan spände de fast sig och rapporterade allt klart till piloten. De hade knappt börjat känna vibrationerna från motorn då Tyler vände sig mot Adamsdotter.

”Kopral. Vi vet att markstyrkorna har drönare, du vet små plan som kan spana på fienden. De har funnits i olika versioner i hundratals år. Varför har vi inte sådana i rymden? De skulle kunna ersätta rymdplan?”

Adamsdotter såg lite tveksam ut, och det var Friberg som svarade henne. ”Drönarna som markstyrkorna har är tysta. De glider fram, de har nästan ingen sensorprofil och gömmer sig med optiskt camouflage. Såvitt jag har läst så använder båda sidorna stark elektronisk krigföring i rymden på ett sätt som vore olämpligt på marken; man skulle riskera bryta egen kommunikation. Att tala under sådana omständigheter går bra; det är enkel och okomplicerad kommunikation. Men att skicka direktiv till ett rymdplan är mer än röst, det är en hel datorström med variablar som måste matas in."

"Något sådant skulle aldrig kunna gå igenom störning utan att uppgifterna blev fel eller förvrängdes, för de uppgifterna är också elektronik på ett sätt som röster inte är. Det är därför piloter kan snacka, men inte låsa attackrobot i vissa lägen och tvingas skjuta inviduellt."

Diskussionen fortsatte, förvrängdes, blev till teori, och tillbaka till praktisk applicering under färden. Det var en trevlig diskussion där även Adamsdotter deltog med sina erfarenheter och motvilja – som hon sade – att någonsin ersättas av en jävla maskin. Diskussionen avbröts när piloten meddelande dem att det var en minut till landning och att de blev anropade.

”Bordningsstyrkan, det här är FCS Audie Murphy. Lägesrapport” knastrade deras radio till.

”Målet säkrat. Ha lunch klar för mina soldater när vi landar. Klart slut.” svarade Adamsdotter till flin och tummar upp. Hon besvarade det med ett leende. ”Vi får hoppas de gör riktig lunch åt oss. Jag är rätt trött på de där ransonerna själv.”

Skytteln tog mark och soldaterna steg ur, långsamt och utan inbördes ordning. Ett strängare underbefäl skulle antagligen skällt ut dem för det, men de hade slutfört ett uppdrag, Adamsdotter var nöjd och Nayan tänkte inte skälla ut sina vänner för en struntsak.

Då hände någonting oväntat. Alarmet ljöd. Återigen fick de höra orden strömma ut ur den.

”Stridsstationer, Stridsstationer. Alla soldater och besättningsmän till stridsstationer...”